Drömmar

Mina väninnor och jag har bråttom till flygplatsen och hinner inte låsa fast våra cyklar. Vi får tar med dem på planet till London. Framme på hotellet hjälper konferensvärdinnan oss med att ställa in dem i källaren. Hon informerar också om att idag står hamburgare på menyn men det finns bara ett visst antal portioner. När maten tar slut stängs dörren till lilla matsalen. Det ska vi hålla utkik efter. Efter det går det bra att äta sallad.

Vi går ut på gården. En stor sopbil parkerar nära oss och en av mina vänner rusar dit. Efter en kort stund har hon kommit upp på sopberget via en liten hissanordning. Hon är snart tillbaka och säger glatt att det finns en överraskning till mig bland avfallet, att jag bara ska klättra upp och leta. Jag ser att det bland säckarna ligger kroppsdelar och torsos och jag säger vädjande att jag inte kan. Hon svarar att jag inte behöver gräva djupt, att jag hittar det vid kanten. Jag blundar och känner mig fram. Efter en stund hittar jag ett skirt löv i silver. Det går att öppna som en bok och däri ligger ett litet hjärta i silkespapper. Sopbilen åker vidare och jag ser att bakpå bilen finns en skylt: ”Call us if you want to surprise a friend and hide something in the garbage!”

En väninnas son har blivit vuxen. Han är 19 år och jag har inte träffat honom sen han var barn. Han bor i sin mammas hus och har en liten son på cirka 4 år. ”Är han hemmagjord?” frågar jag. Det är ju så vanligt att adoptera. Jodå, det är han. Men mamman är ute ur bilden. ”Vet du hur dyrt det är att ha barn?” frågar väninnans son. Och så visar han listor på utgifter, allt noga noterat. ”Han har hittills kostat en miljard tvåhundratusen kronor.” Han är inte arg eller så, det är bara ett konstaterande. Min väninna är lycklig, huset är fullt av liv. ”Ni får väl barnbidrag?” undrar jag lite diskret innan jag går.

En väninna har flyttat till ett hus på landet nära stan. Det är så fint, trädgården blomstrar och fåglarna kvittrar. Tyvärr ljuder tågens utrop ända hit och ännu högre än på tågen. De har kontaktat tågbolaget, men då blev det bara värre. Av någon anledning har jag tagit anställning som städerska i grannens hus. Jag ska bara ta bort dammet i vissa rum. Det är ett samiskt par med två små barn som behöver hjälp. De ger mig en grej som både är stiftpenna och dammsugare. Trycker man för hårt sprutar blyertsstift ut. Det är ganska trevligt, mitt jobb. Jag sitter på golvet och drar pennan längs trösklarna. Emellanåt undrar jag varför jag anlitat en städerska till min egen lägenhet samtidigt som jag gör det här. Det blir liksom 1-1 ekonomiskt, eller 0-0, jag kan inte komma fram till vilket.

Min kompis vill köpa vegetariska biffar till middag men jag tycker det är godare med hemmagjorda. Medan jag gör smeten minns jag plötsligt inte längre vad jag ska ha i. Jag öppnar frysen och där på rad står flera äggkoppar med tomma äggskal i.

Jag bjuder in några fler vänner till middagen och fortsätter sen med maten. Men hur mycket ingredienser jag än häller i skålen, blir det nästan ingen smet. Överallt ser jag spår av minnesluckor och galenskap.

På jobbet nästa dag springer jag iväg till ett mötesrum utanför området för att få vara i fred. Dörren har bytts ut till glas och när jag närmar mig ser jag att ABBA-Benny sitter där. Jag går ut på gatan. Där står en delegation från kommunen och väntar på tillträde. En av männen i gruppen kommer fram och kramar mig. ”Nu har det gått sex veckor utan att vi har setts!” Jag minns honom inte alls, men tänker att jag lika gärna kan spela med.

Jag går en teaterkurs med Jonas Gardell som ledare. Han förklarar att temat första dagen är föremål och dans. Han visar exempel. På hyllan står det olika saker, bland annat en leksaksbåt. Han tar ner den och frågar vilken sång vi tänker på. Jag svarar ”Jag hade en gång en båt.” Jonas nickar bekräftande. ”Men ska vi dansa till den?” frågar jag lite skeptiskt. Jonas surnar till och fräser: ”Ja eller så tar du ett annat föremål och dansar till vad som helst!”

Vi blir ovänner, jag ifrågasätter hans roll som ledare, säger han. ”Jag har varit i branschen i 30 år!” Jag svarar att bara för att han har skrivit romaner och varit ståupp-komiker betyder ju inte det att han är en bra dramalärare. Han ger upp och säger att jag kan ju göra som jag vill då! Jag tar ner en träsked från hyllan och börja dansa till ”Tula hem och tula vall”.

Jag träffar en vän från ungdomen. Hon säger inte mycket, ber mig bara följa henne. Jag tar med mig cykeln. Vi kommer till en backe som nästan går rakt uppåt. Hon börjar klättra och vid varje tveksamhet tar hon av ett silversmycke från sin klänning och liksom smätter på väggen. När det hamnar där hon har tänkt förvandlas det till trappsteg, kommer det fel, blir det till larver.

På toppen möts vi av ett kollektiv. De bjuder på en gryträtt som är grumligt brun. I den stora kastrullen sipprar en tjock korv runt som ser ut som en nyslaktad tjurpenis. Min vän nickar åt mig att smaka.

Jag har anordnat en konsert med ett känt rockband. En av musikerna kommer fram och säger att han gillar mig. Jag tittar förvånat på honom men säger inget. Sen ser jag att han lämnat ett paket med ett brev som det står mitt namn på. Jag öppnar och läser att han vill träffa mig igen. Och så skriver han långrandigt om hur snygg, smart och begåvad han är. Paketet innehåller en långklänning. Den vill han att jag tar på mig när vi ses nästa gång. Jag tar paketet och går upp för en trappa för att gömma bort det. Larmet går och flera Securitasvakter kommer springande. Jag skyller ifrån mig, pekar på några ungdomar.

En väninna kommer in precis när konserten är slut. Jag säger att hon inte ska vara ledsen, hon kan ju bara köpa en kylskåpsmagnet eller ett paraply med bandets logga på istället. Då kommer ju hennes man att bli glad!

I ett skyltfönster till en pub ser jag att om man hittar bilder på en liten tecknad kanna i tidningen Metro så kan man få en JAR gratis. Jag går runt och letar efter fler exemplar. Hittar en hel bunt i en soptunna men tar bara två ex. Sen bestämmer jag med en väninna att på kvällen ska de användas. Jag får besök av en cancersjuk släkting men allt jag kan prata om är denna JAR vi kan få. Förmodligen är det en kanna full med sangria och tanken gör mig så lycklig. Min syster kommer förbi och vi går ut och letar fler ex av Metro tillsammans. Vi tar oss till ett undanskymt soprum, men det är försent. All återvinning är tömd. Uppgivenheten är total.

På jobbet får vi reda på att på tisdag kl 8.00-14.30 är det obligatorisk orientering med frågesport. Det gäller att svara språkligt innovativt och korrekt. De som har använt blyerts och sen suddat blir uppsagda direkt. Man lottas in i lag. Jag ska arbeta med en arkeolog som har en plan: han börjar med fråga nr 13, den sista, och jag börjar med den första. Vi möts på halva vägen. Jag är rädd för att gå vilse. En av frågorna är vilken relation Björn Borg och John McEnroe har. Jag ser dem skymta förbi men hinner inte efter. På onsdagen ska vi få reda på vilka som behåller jobbet. Jag inser att frågorna är spel för gallerierna, helt omöjliga att veta svaret på.

Jag blir kär i en kvinna som bor i en lägenhet med många många rum. Hon har vänner överallt och jag får hela tiden bekräftelse på hur generös hon är. Jag har precis bytt bostad och bor vägg i vägg med henne. På vårt andra möte avslöjar jag att jag har en pojkvän som är farlig. Hon tystnar och säger efter en stund att hon också har något att avslöja. ”Jag har en bebis”, säger hon och vips kommer en av vännerna inbärandes med en liten flicka. ”Och hon har ingen pappa,” tillägger hon efter en stund.

En stund senare är vi några stycken som hittar en lönndörr som tycks leda oss in till min nya lägenhet. När kvinnan ser oss skriker hon allt hon kan: ”GÅ ALDRIG IN DEN VÄGEN!” Vi springer i väg det fortaste vi kan.