Drömmar

En god vän och jag går på öppet hus på sjukhuset där Storbritanniens prins just fötts. Inte alla känner till att man får komma, men jag vet. Det finns pyttesmå röda skyltar på golvnivå där det står ”Archie” som visar vägen. Bebisen ligger ”lit de parade” (men levande) i mitten av ett rum. Mamman ringlar in efter en stund, inte helt nykter, med en cigarett i munnen. Hon säger: ”Nu kanske ni undrar om jag inte snart ska göra en till!?!” Sen går hon. Vi står mållösa och betraktar den hög av gåvor med kläder bebisen fått. Många ekologiska tröjor av samma sort.

Jag är ute och reser ensam i Indien. Det är ganska tomt på gatorna. Jag sätter mig på en uteservering med endast ett bord. En man slår sig ner bredvid mig och frågar hur många barn jag har. ”Bara två?!” fnyser han åt mitt svar. Själv har han sju. Och så berättar han att två har flyttat hemifrån, några är omhändertagna och en har rymt. Han blir nämligen så arg ibland och då kan han inte låta bli att slå.

En vän från förr kommer ut och meddelar att maten är på väg. Man väljer inte här, det blir så bökigt. Jag försöker få kontakt men han är stressad. Får bara ur honom att det var tråkigt att vara läkare i Sverige. En stund senare serverar han oss varsin hel kyckling. Det är bara att hugga in.

Min bostad ligger överst i ett skruttigt hus. I bottenplan finns ett café, där jag ska jobba i två veckor. Det är nya regler från Arbetsverket, att man tar ett annat jobb på sin semester. Jag pratar med en blivande kollega som berättar att vi ska arbeta varje dag kl 8.00-24.00. ”Man vänjer sig,” säger hon när hon ser mitt ansiktsuttryck. Några män går in på caféet. De letar efter någon. De är hotfulla och medan jag går upp för trapporna skjuter de upp i taket. Som tur är träffas jag inte. Utanför min dörr står två andra främmande män. Den ena ger mig ett kuvert med 16.000 kr i kontanter och säger: ”Det stod i vår väns testamente att de som han kände som tonåring skulle ärva honom.” Och så visar de en bild på mig som ung punkare. Sen går de och jag har ingen aning om vem deras vän var.

Min syster och jag upptäcker att mamma har sålt sitt badrum. Hon är så nöjd och glad och ska snart få massor med pengar! Vi försöker förklara att det inte går att bo utan toalett och dusch men hon ser inte det som ett problem. Jag kastar mig på ett flyg till Norrland för att träffa kvinnan som skrivit på kontraktet. Hon har själv ett väldigt litet toalettrum och såg därför sin chans. Jag lyckas förklara situationen, får henne att dra sig ur och flyttar tillbaka mamma till ruta ett.

Vi har köpt en rutschkana till jobbet och den ska provas. Chefen ska ta tid och vi andra ska åka ner på olika sätt. Jag smygtestar och konstigt nog tar det hela 70 sekunder. Man skulle tro att det går snabbare men det gör inte det. Det blir en förvridning av tiden när man har kul. Chefen vill att vi kommer på många olika sätt att åka ner på. Man kan klippa ut rondlar i papp och sitta på dem, till exempel. Testet ska ske kl 13 men innan dess är det lunch. Jag har tagit med varm choklad hemifrån som jag balanserar i en kopp.

Jag har ett underbart öppet hem dit alla är välkomna. En journalist kommer bara för att skriva om härligheten. Hon har sin bebis med sig, den vandrar runt i allas famnar. I trappuppgången sitter en vuxen man som säger att han är så trött på landet och därför åkt in till stan. Han bor hos min granne. Jag tror den gamla kvinnan är hans mamma, men hon visar sig vara hans storasyster, det är över 20 år mellan dem. Jag frågar om han är en produkt av sista samlaget och han svarar ja. ”Dessutom var mina föräldrar på fest den kvällen och åt blomkål!” Jag bjuder in honom. Han kastar sig plötsligt över mig och försöker kyssa mig. Jag tar mig loss med hjälp av mina vänner. Vi förlåter honom snabbt och förstår att han egentligen inte menade något illa.

Vi avbryts av röklukt och ser att min spis brinner. Innan vi hinner reagera åker det automatiskt ut robothänder ur väggen som släcker branden. Sen sugs spisen upp i taket och vips har jag en ny på plats. Alla ler tacksamt. Jag är så stolt över mitt moderna hem.

Min dotter och jag har åkt färja till Polen. Jag ska skriva en reportagebok som heter ”På jakt efter det roliga Polen.”

Ett äldre par har glömt en påse med tyger och kläder i en av hytterna och ber mig anmäla det till personalen. Under tiden har de köpt in kopior av allt och lagt i en ny påse. Jag säger att det måste ha varit svårt att hitta likadana saker, men det tycker inte de alls. Jag ber de hålla ett öga på dottern medan jag anmäler glömskan. Jag tar hissen upp men hinner se att de ger sig av med mitt barn. Då trillar polletten ner. De försöker kidnappa henne! Jag springer efter och hinner hoppa ner i deras segelbåt innan de lämnar hamnen. På golvet ligger papper med margarin på. Jag kommer på att bästa sättet att rädda mitt barn är att smörja in mig med fettet. Om paret sen försöker hindra mig att ta henne, kommer deras grepp om mig att glida runt.

Min plan lyckas.

Väl hemma förstår jag att de har hämnats: min el är avstängd.

Vi är på personalutflykt till en av våra marina fabriker. Vi är två som ska hålla i guidningarna. Jag minns inte vad jag ska berätta men vet att det är ölprovning vid en station och provning av ljusrosa saft vid en annan. Vid havsbassängen ska jag berätta att det är 20 meter djupt. En snickare kommer förbi för att hjälpa mig att stoppa alla saker som kommer flytande på vattnet. Vi ska byta lokaler och billigaste sättet är frakt på vatten. Det gäller bara att vara beredd. Jag ser min favoritkakburk komma flytande och kastar mig ut efter den. Jag skriker: ”Det är den enda sak som betyder något för mig!

Jag har en stor lägenhet och hyr ut flera av rummen. Ingen pratar med någon. Min stora blå hund gömmer jag inne hos mig. Min systerson kommer förbi och ber mig följa med till passexpeditionen. Han är missnöjd med sitt passfoto och vill byta. Jag har svårt att hitta hem efteråt, jag irrar runt mitt i Malmö. Det är varmt och folk sitter ute. Jag ser min mamma och syster som sitter vid ett bord mitt på ett torg och äter finmiddag. Drycken och servetterna har samma färg, de är jadefärgade. ”Visst har jag blivit bra på att matcha?!”, säger mamma.

Stan är fylld av halvnakna dansande transor från Brasilien. Plötsligt möter jag en kvinnas blick. Hon är i min ålder, har brunt långt rastahår och en halsduk som gör mig alldeles varm inombords. Hon är radiojournalist och håller på med research. Hon ler och kommer fram till mig. Vi liksom finner varandra. Jag berättar att jag är vilse. Hon säger att det förmodligen handlar om att jag är hungrig. Vi går hem till henne. Hon har ett hus på Davidhallstorg. Ingången är längst upp så vi måste klättra. In kommer man genom att åla sig genom ett fönster där hon bryter upp ett lås. Vi pratar länge och när jag ska gå får jag hennes halsduk. När jag kommer hem släpper jag ut min hund i köket. Det visar sig att alla inneboende har hund. Det finns kortbenta, långbenta, smala och tjocka men min är den enda som är blå

Min vän jobbar högst upp i ett torn. Jag ska vikariera för henne medan hon går till domstolen med sin man och sina två pojkvänner. En av pojkvännerna är ny, han heter Jurko. Jag känner igen honom direkt. Jag har också haft ihop det med honom men då hette han något annat. Jag försöker varna min vän men hon tar det inte riktigt på allvar.

På kvällen är vi på fest hos henne och hennes man. Jurko kommer också dit och när jag rycker av hans peruk blir det uppenbart för alla att han är en bedragare. Han blir rasande och drar upp en kniv. Flera av gästerna hjälper till att avväpna honom. Sen puttar vi ner honom i en grop i trädgården. Vi fortsätter festen men det dröjer inte länge förrän Jurko är uppe igen. Han blir mer och mer våldsam för varje gång. Min vän och jag flyr därifrån men återvänder när jag inser att jag har glömt både skor och väska. Jurko kastar sig över oss men vi har saxar och knivar och lyckas hacka hål i honom. Han blöder överallt men verkar inte skadad. Han tittar lugnt på oss och säger: ”Jag kan inte dö”. Sen går han och hämtar dynamit och kastar sig ner i trädgårdsgropen. Min vän och jag tittar ditåt, ser att han fortfarande lever och så skyndar vi därifrån.