Drömmar

Jag passar en stor hund. Eller kanske har jag fått den, det framgår inte helt. Den flåsar och dräglar, men kissar sällan. På kopplet finns en knapp så att man kan förvandla den till katt. Jag tycker inte om det, katten blir så överdimensionerad. Vi är ute och går mycket. Vi går förbi ett stort flervåningshus, som är omringat av polis och ambulans. Människor gråter, hänger ut genom fönster och skriker från balkonger. Jag frågar en polis vad som har hänt. Hon svarar att det inte är aktuellt längre, old news liksom. Jag går vidare med min hund. Vi ska köpa hundbajspåsar och sen ska vi följa med på min systers jobbs sommarfest.

Jag passar ett slott med vallgrav runt. Jag har lovat att inte ändra något, ändå tar jag dit tio ankor och placerar ut symmetriskt runt sjön. Ägarinnan gör en kontrollrunda varje dag så på morgonarna rusar jag upp för att tillfälligt gömma mina djur. Jag får ett samtal från ägarinnans son som berättar att han vill fly till Sydafrika. Jag bestämmer mig för att följa med. Dagen innan resan ser jag grannfrun åka omkring sjön med sin rullator. Hon kastar ut färsk inälvsmat till fåglarna. Jag försöker hejda henne, men det är försent. Änderna är saliga; flaxar och kvackar. Vid varje portion breder en stor blodfläck ut sig.

Mina kläder har gått sönder så jag går helt naken in på H&M. Jag skäms och försöker skyla mig. Funderar på varför jag tog av mig helt och hållet, det hade varit bättre att gå runt i det trasiga. Jag har till och med tagit av mig trosorna. En expedit kommer fram och erbjuder hjälp. Jag säger att jag tänker köpa ett plagg som täcker lite, sen har jag kläder hemma. Hon visar mig ett par snickarbyxor i manchester och ett nattlinne i siden. Jag tvekar, vill bara ha något som kan komma till användning en annan dag också. Då föreslår hon en lila frottémorgonrock, en sådan har hon på sig själv. Den är inte fin alls. Jag bestämmer mig för en militärgrön jacka i ull.

Jag tittar in i en bokhandel på vägen hem. Personalen sitter i mörker och alla talar engelska utan accent. Jag vill tända ljuset och ser då att lampknappen är en gammal snurr-telefonskiva. Numren anger hur mycket dimmer man vill ha. Jag snurrar fram och tillbaka några gånger, innan jag släcker och går hem.

Jag ska intervjua ett konstnärspar som bor på landet. Jag kommer till en stor tomt som är jordstampad. Jag ser inget hus. Efter en stund kommer en äldre dam fram ur skogen. Hon bär på en trädgårdsspade. Jag presenterar mig och hon ber mig sitta ner. Hon frågar om jag vill ha kaffe och när jag svarar ja börjar hon gräva med sin spade. ”Köket bör vara här någonstans”, mumlar hon för sig själv. Efter ett tag hittar hon rätt och fiskar upp kaffe och mjölk. Jag har svårt att hitta ord. Damen går bort och hackar lite här och var. Efter en stund har hon hittat sin stickning. ”Vi bestämde oss tidigt för att inte ta plats på jorden”, säger hon. ”Men hur sover ni då?” frågar jag. ”Hur får ni luft?” Damen berättar att de är så nöjda, att det inte gör något att det tar ett tag att hitta sina saker. Jag frågar igen hur det är med sovrummet, men just den frågan tas liksom inte in. Medan jag dricker mitt kaffe fyller damen igen hålen och marken ser igen ut som en stor jordplatta.

Jag träffar en tysk man som är lite brydd. Norge har just deklarerat krig mot hans land och det är upp till honom att sätta igång. Jag övertalar honom till att backa. Det visar sig att norrmännen blir väldigt besvikna så Sverige meddelar att vi kan kriga mot dem istället. Regeringen meddelar att kriget kan börja med det samma – det är bara att springa mot grannlandet. Jag skriker, bönfaller folk att stanna – säger att vi inte ens har vapen. Men kraften är ostoppbar. Jag kommer bort från min familj och hör hur soldater är på väg. Jag springer och lägger mig under ett täcke, som jag hittar på gatan. Jag blundar. Medan jag ligger där inser jag att detta nog är slutet, att mitt gömställe är ett skämt.

Jag åker tåg. Ett par sitter mittemot. Han virkar och ingen höjer på ögonbrynen för det. Jag tänker att jämställdheten är här nu. Paret börjar prata om kaffe. Jag ger dem min termos, säger att jag inte ens rört den. När tåget närmar sig slutstationen försvinner taket. Jag passar på att hoppa av. Ropar åt de andra passagerarna att kasta ut mitt bagage.

Jag promenerar hem till mina vänner. De ger mig en madrass och säger att alla småsystrar ska sova på nedanvåningen. Jag skriker att jag är trött på att bli bortvisad!

De säger att de har hört att min pojkvän är farlig. Jag svarar att det inte stämmer men att han rör sig mellan olika verklighetsskick, att han transcenderar. ”Inte som en styckmördare då?” frågar de. ”Nej, mer som en demon”, svarar jag. De önskar mig godnatt och jag lägger mig på madrassen.

Min ena danska syster kommer hem till mig på en sparkcykel. Hon vill att vi åker till Karlshamn och att jag styr. Hon har med sig nattningsgrejer till sin dotter – när tiden är inne ska hon låtsas natta henne. Då kommer dottern som är hemma med sin pappa känna av det och somna snabbt.

Vi åker på motorvägen. Det går väldigt fort. Väl framme bär jag runt på cykeln med systern på. Det är tungt och jag ber henne gå själv en stund. Hon svarar genom att peka neråt. Då ser jag att hon i stället för fötter har stålpiggar som passar in i cykelns bottenplatta. Jag fortsätter bära. Systerns telefon ringer. Jag hör att den andra säger: ”Jag är kär i dig och vill vara med dig hela tiden!” Min syster svarar pragmatiskt att tyvärr är det så i livet att man inte kan få allt man vill ha.

Det är dags för oss att åka tillbaka. Bensinen är nästan slut och jag är nervös. Nu känns motorvägen osäker. Vi åker åt fel håll och hamnar i Karlskrona. ”Vi måste kyssa borgen innan vi kör hem!”, säger min syster. Vi kryper upp för en brant backe för att komna till målet. Jag tar ett kort. Vi bestämmer oss för att ta tåget tillbaka sen. Vägtullarna är så dyra.

På en fest träffar jag en bekant jag inte har sett på 15 år. Hon har med sin 10-åriga dotter. Jag klappar dottern och säger hundra gånger hur fin hon är. Som om hon saknade omtanke. Efter en stund tar bekanten upp flera inslagna paket. Jag tittar frågande på henne. Hon svarar att det är hennes födelsedag och att hon tänkte låtsas att den här festen var hennes.

Jag träffar på en kollega som letar efter ett hus hon precis har köpt. Det ska ligga strax utanför Lund. Vi går och går. På vägen ligger en orm. Kollegan tar upp den med händerna och stryper den så att huvudet trycks fram ur skinnet. Sen kastar hon den på vägen, tittar på mig och säger lugnt: Nu dör den om en liten stund.

Jag går vidare. Min chef och några vänner är också ute och går. Vi slår följe. Vi ska hem till Eva (”hon gifte sig sent”, viskar de till mig) – och se på bio. Det visar sig vara filmvisning i trädgården och jag fryser. Jag går in i huset. En städare i tonåren dammsuger. Han stannar upp och frågar om jag vill ha något att dricka? När jag svarar jatack, ropar han på sin mamma Eva. Jag tittar frågande på honom. Han förklarar att han länge var arbetslös och att den enklaste lösningen var att bli anställd av sina föräldrar. Nu fick han lön och det var alltid rent hemma. Win-win!

Jag ska visa en kompis en gata som jag nyss har hittat, den är fylld med underbara små butiker. På vägen dit berättar jag att för att uppnå det man önskar ska man låta tankarna vandra åt rätt håll. Kompisen säger att han vill jobba med tryck men vet att det inte är framtiden. Jag svarar att jag såg att han åt jordgubbssmoothie dagen innan och att han hade slickat skålen, man behöver inte tänka rationellt.

Eftersom det är min födelsedag ska jag åka på utflykt med min dotter och en väninna. Vi är finklädda och råkar hamna nära min mammas hem. Vi stöter på henne utanför porten med en stor resväska och rosiga kinder. Jag frågar var hon har varit, och hon säger: Jag åkte till 1992! Jag frågar igen var hon har varit, och hon svarar lyckligt: på Södervärn!