En väninnas son har blivit vuxen. Han är 19 år och jag har inte träffat honom sen han var barn. Han bor i sin mammas hus och har en liten son på cirka 4 år. ”Är han hemmagjord?” frågar jag. Det är ju så vanligt att adoptera. Jodå, det är han. Men mamman är ute ur bilden. ”Vet du hur dyrt det är att ha barn?” frågar väninnans son. Och så visar han listor på utgifter, allt noga noterat. ”Han har hittills kostat en miljard tvåhundratusen kronor.” Han är inte arg eller så, det är bara ett konstaterande. Min väninna är lycklig, huset är fullt av liv. ”Ni får väl barnbidrag?” undrar jag lite diskret innan jag går.