Kategori: Dröm

Jag är på klassåterträff i Skintebo. Träffar en kompis som har bott kvar i hela sitt liv. Vi pratar men hon ställer inga frågor. Ingen annan vill prata med mig. Jag försöker vara glad. Till slut går jag, ingen bryr sig. Jag börjar springa, jag skriker: ”Jag hatar Skintebo!” Jag springer snabbt och är snart i Norge någonstans. Min mobil funkar inte, och jag hittar inte. Försöker ta bussen, men hamnar fel. Jag åker släde på asfalten och hamnar i en arabisk familj med bara döttrar. De säger att jag kan sova där.  Mobilglaset spricker.

Staten delar ut prinsesstårtor till alla hushåll med kvinnor. En våldtäktsman och mördare ska fångas in. Ena hälften av tårtan är förgiftad, andra hälften inte. I instruktionerna står det hur samtalet kan gå till med mannen i fråga. ”Hm, visst ser dekoren god ut där…”, och så ska man peka diskret på den förgiftade sidan. Mannen som är efterlyst ser ut som Lasermannen. Min dotter är beredd med tårta och sked. Hon är helt orädd.

Jag får diagnosen alzheimer. Jag går på en skola, kanske ett vuxengymnasium. En av skolbänkarna är en gunga. Rektorn kommer med en croissant till mig. En lärare som är hård men rättvis tar sig an mig. Han råkade gå förbi ett BB en gång där några föräldrar precis övergivit en baby. Den fick han. ”Zon eller bomb?” Det är Manuels begrepp för att förklara hur det är att vara i en bil när barn tjatar. Han hjälper mig. En vän från USA kommer förbi,  hon har skilt sig och pendlar nu mellan Stockholm och New York, men har precis varit på Cuba. Eftersom jag är på väg till New York, följer jag med henne hem. Jag får springa efter. Hon bor bakom ett stort tjockt kassavalv med röd dörr. För att komma in i lägenheten måste man ta ingången som är ett gammeldags sopnedkast.

Varje år fångar de sköldpaddor i slottet. De gör mousse av deras hjärnsubstans. En sköldpadda vägrar och lyckas fly ut genom fönstret. Det ändrar allt! Värdinnan inser plötsligt att sällskap inte behöver vara stela, så när drottning Elizabeth kommer förbi en stund senare får hon sitta på golvet.

Jag är på utflykt med kollegor. Plötsligt är vi på en galleria i Borås. Förvirringen i mig är total. Jag hittar ingenstans. Det rinner en å genom affärerna. En ny kollega, ung, behöver en hjärtstartare. Jag berättar att hon kan leta på Apoliva, Apoteket eller Apoteket Hjärtat. Hon hittar ingen, eftersom hon bara vill ha exakt samma märke som hon har haft innan. Plötsligt går tåget hemåt. Vi springer som galningar, missar det. Efter en stund vänder tåget tillbaka, och vi får hoppa på. Mina kollegor följer någon Austen-serie. ”De äter en så elegant sås!”, utropar det. ”Jag måste köpa nya sängar”, tänker jag. ”Och madrasser”.

Jag har arbetat sent och när jag kommer hem på natten sover en f.d klasskamrat i min säng, med man och barn. De är med i Styrelsen och då kan man öppna allas dörrar. ”Det var inte meningen att du skulle upptäcka oss!”, säger de.
Jag berättar för vår ordförande och känner mig som en skvallertant.
Vi har satt upp info-skyltar här och var med texter, men vi får klagomål för att de som har svag syn inte kan läsa. De vill ha piktogram. En person tycker man kan ha en bild på ett barn som våldtas. Jag förklarar att det som är självklart förbjudet behöver man inge göra skyltar om.
Jag hoppar ut genom fönstret när jag ska gå. En god vän hälsar på, han vill bara låna ett par byxor av mig. Och ladda mobilen. Jag har en pojkvän men han är aldrig närvarande. På stora gården ser jag en vän sen många år, en vacker amerikansk man som heter Joshua. Han gör succé i en tysk harlequinserie där allt blir bra till slut. En kvinna som liknar Marianne Mörck är min vän och danslärarinna. Hon har en teater där vi är på kvällarna. Där finns stora speglar överallt och de har en viss fördröjningseffekt. Flera ur hennes ensemble har blivit sjuka – men vi ställer upp. Vi övar ringdans på teatern på natten, det är magiskt.

Jag får en amerikansk kompis med kinesiskt ursprung. Han heter ibland Tjen, ibland Tjuhen. Det står olika på mobilen när han ringer. Jag är omväxlande barn, omväxlande vuxen. Jag har möte med en kollega. Efter nån timme upptäcker vi att Tjen/Tjuhen och min son har tjuvlyssnat. De har hängt upp sovsäckar i träden som de ligger uppochner i.

Jag städar på mitt jobb. I en plastpapperskorg ligger en liten naken människa, ca 10 cm lång. Det är ett pojkbarn, han sover. Där ligger en endimensionell docka i tyg också. Jag berättar för mina kollegor. De vet redan – han hittades igår. Han hade fått mat och hade sen bajsat en lång korv. Han pratar bred skånska berättar de. Han är kvarglömd sen igår. Jag ber någon ställa ner honom i receptionen. Jag är upptagen och inser att jag måste vara mer delaktig om jag ska göra fler lekutställningar. Jag har gett vaga löften om att hjälpa till i Landskrona och Malmö. Jag går ner till receptionen för att kolla till pojken. De har satt på honom lite dockkläder, han leker. Jag kontaktar Socialen och vill att de hämtar honom innan han ska äta mat igen.

Jag är sjuk och måste undersökas och opereras. Jag ska in i någon stor SL. Tjock flytande gul vätska dryper ur mig. Jag har panik över att fler ska se. Min syster hämtar pappershanddukar men bara några få åt gången. Jag får syn på min doktor. Vi ser en film om en intressant kvinna. Hon har tre barn, de heter Ethel, Kathel och Hensel. De första två är inte hennes biologiska, mamman dog. Samma sjukdom? Det gula. De gör en film om detta öde. Jag upptäcker att de har samma rynka i pannan som jag. Men ”sit back and roddle”, säger en vän. Det betyder ”bara häng med!”. Coca cola company försöker återbygga den känslan, stora bilen med lilla bilen bredvid alltså. ”Just sit back and roddle”. De bygger sina bilar av gamla aluminiumburkar.

Jag är på fest. Frågar prinsessan Viktoria om hon vill gå ut med mig. Vi tar ett glas vin. Det är påfrestande med alla som stör. Jag går på toaletten, när jag är tillbaka har hon gått. Jag hittar en baby i en byrålåda. Den tillhör en skola. Jag är osäker på vilken slags servett man ska använda för att torka. Jag är tillbaka på jobbet. Alla har möte med chefen samtidigt. Jag borstar mitt hår. Ut kommer maskar som när de hamnar på golvet först blir större, sen svarta och till sist smälter de och blir blodspår. Jag hittar en annan baby som tillhör Courtney Cox. Den kastar sig bort till en ribbstol och klättrar nästan hela vägen upp.