Jag har arbetat sent och när jag kommer hem på natten sover en f.d klasskamrat i min säng, med man och barn. De är med i Styrelsen och då kan man öppna allas dörrar. ”Det var inte meningen att du skulle upptäcka oss!”, säger de.
Jag berättar för vår ordförande och känner mig som en skvallertant.
Vi har satt upp info-skyltar här och var med texter, men vi får klagomål för att de som har svag syn inte kan läsa. De vill ha piktogram. En person tycker man kan ha en bild på ett barn som våldtas. Jag förklarar att det som är självklart förbjudet behöver man inge göra skyltar om.
Jag hoppar ut genom fönstret när jag ska gå. En god vän hälsar på, han vill bara låna ett par byxor av mig. Och ladda mobilen. Jag har en pojkvän men han är aldrig närvarande. På stora gården ser jag en vän sen många år, en vacker amerikansk man som heter Joshua. Han gör succé i en tysk harlequinserie där allt blir bra till slut. En kvinna som liknar Marianne Mörck är min vän och danslärarinna. Hon har en teater där vi är på kvällarna. Där finns stora speglar överallt och de har en viss fördröjningseffekt. Flera ur hennes ensemble har blivit sjuka – men vi ställer upp. Vi övar ringdans på teatern på natten, det är magiskt.