Kategori: Dröm

Lunds studenter firar en stor dag. Min syster, en kollega och jag undviker detta genom att gå och lägga oss. Då upptäcker jag att taket i sovrummet har målats klarblått och att en massa marmorfigurer utkristalliserar sig. Plötsligt rör en på sig. Den hoppar ner och byter plats med min kollega som nu sitter fast i taket. Efter ett tag flyger marmorfiguren upp igen och min kollega är tillbaka. Hon är cool. Nu är taket tropiskt grönt och jag håller på att gå sönder av rädslan för att sugas upp jag också.

Vi är på besök hos en familj med två barn. De ser alla väldigt märkliga ut. De är korta och har svarta slängkappor. Pappan har hängselbyxor med knappar som sitter väldigt glest. Hela könet syns. De har byggt sitt hus själva. Allt ser ut som ett experiment, toaletten ser ut som en elektrisk stol. Jag undrar var vi är, och förstår efter ett tag att vi är Falkenberg, jag har inte varit där förut.

Vägen förbi huset tycks leda till månen, jorden är sandig med krater i.

Jag har börjat teckna och det är väldigt lätt. Jag har ritat alla som är med i serien Dallas: Sue Ellen, JR, Lucy etc. En kollega kommer förbi och kommenterar att det inte är jobb. Hon har också gått igenom mina sökningar på Google, upplyser hon mig om. Men nu ska vi ha möte med chefen och hans fru. Jag sätter genast igång med att baka en tomatpaj. Tyvärr råkar jag lägga i korvbitar trots att chefens fru är vegetarian. Klockan är halvtolv och jag har en halvtimme på mig att baka en ny paj, nu ska det bli med spenat. En annan kollega kommer förbi och säger att i stället för vitt mjöl i degen kan man använda gasväv som liknar purjolök. Den måste man banka på utomhus för att få rätt egenskaper av, och sen mortla. När jag är klar med den nya pajen är mötet över och tomatpajen uppäten. Jag går in i biblioteket och vilar en stund.

Jag är på möte. Vi väntar på en person. Han som har kallat till möte säger att folk födda 1971 nästan alltid kommer för sent. Han säger att han brukar ge dem tre chanser, 71:orna, och nu är det tredje gången för kvinnan som vi väntar på. Jag skriker att hon bara är 30 sekunder sen och sen springer jag min iväg. Jag förvandlas till en man och min späda latinamerikanska flickvän kommer på besök. Hon säger att hon är redo att bli gravid och så tar hon fram en burk Gunilla apelsinmarmelad och äter en sked av det. Jag förklarar att det är fel väg, marmeladen måste in genom vaginan om det ska funka.

Jag är på Ikea. Några sängar ska bäddas med nya lakan och alla chefer hjälper till. Det är väldigt demokratiskt. Jag är dålig på att bädda, det blir hela tiden skrynkligt. En delegation från Region Blekinge kommer och en av dem ger mig en stor kram. Ikea är en gigantisk byggnad, som en mindre stad, placerad i ett övergivet hamnområde. Jag blir anställd där. Det visar sig att alla som jobbar där bor där. Vi ska vara som en stor familj. Man får ett litet rum på ca 10 kvadratmeter och ett passerkort. Man börjar dagen med frukost. Stämningen är god men jag har ingen aning om vad jag jobbar med. Passerkortet är också en telefon, så efter frukosten ringer den HR-ansvariga och säger att vi ska ses på våning fyra. Jag har precis börjat prata med en rolig man, som berättar att han också gör enhörningsdräkter. Han vill egentligen inte jobba på Ikea men har inte lyckats ta sig ut. Jag är kluven. Eftersom jag är helt ensam i världen är det ganska skönt att vara bland folk. Senare på dagen ser jag hur tjejen i butiken ger upp, hon vill inte vara med längre. Vi tar oss till Paris tillsammans. Vi promenerar i gränderna och pratar om att vi brukade dricka kaffe med Simone de Beauvoir förr och hur trevligt det brukade vara.

Min vän säger att hon inte kan komma på träffen på söndag i alla fall. Och hon som skulle ha tagit med en Nashville-tårta! Jag berättar hur besviken jag är men in english. Hon förstår men förklarar att hon har andra planer och att hon ändå har glömt tårtan hos sin faster.

Min systers gamla hus är en välkomstplats för flyktingar. Halva huset är från 1800-talet, resten är nybyggt. Min svåger tar hand om de som kommer och jag ska snart ta över. Jag är med på en välkomstsamling. Min svåger visar hur människor kommer till världen. Han visar bilder av en man och en kvinna: – Inte här, säger han. Och så pekar han på kvinnans bröst. Inte här heller, och så pekar han på mannens snopp. Men här!, säger han och pekar på ett guldägg som ligger på golvet.

En vän till mig är där. Jag säger att hon är snäll. Och söt. Och snygg! Hon frågar om jag inte tycker att hon är intressant också. Jag svarar att jag bara säger saker på s. Inte förrän efteråt kommer jag på ordet smart.

Alla har gått iväg och jag är ensam i huset. Vi har många sängar, alla är prydligt bäddade. Jag bestämmer mig för att ta en promenad i landskapet. Går förbi en gigantisk parkering med tusentals bilar. Jag står inte ut med tanken på att det är flyktingarnas, att så många människor har tvingats fly. Men det är så: alla bilar har syriska nummerplåtar.

Jag hittar ett ljusgrönt linne. Det visar sig vara min systers. Hon har alla sina underkläder i ljusgrönt nu: Trosor, linnen och strumpor. Vi går till en affär för att köpa ansiktskräm. Nu finns alla krämer i olika förpackningar i olika storlek. Liten tub, mellanstor tub, bred tub, liten burk och så vidare. Affären har utförsäljning på färg och jag provar att färga ansiktet blått.

Min pojkvän och hans fd fru kommer på besök. Hon är trevlig, han är inte. Allt hon berättar, har han invändningar mot. Hon ska ut och resa och är besviken över att mellanlandningen är i München istället för i Cannes. Det är enda gången jag håller med honom om att hon är svår. Vi går iväg för att hämta ett paket. Färgaffärens skyltfönster är nu helt blåa. Jag berättar att jag varit där tidigare på dagen och färgat ansiktet blått. De bara nickar. Vi hämtar paketet och kämpar sedan under tystnad med att få bort all tejp. Paketet innehåller en byrå.

Jag är lärling på någon business. Allt handlar om affärer och ekonomi och jag förstår ingenting. Chefen tar fram några böcker om affärsekonomi och visar på några kapitel som saknas. De ska jag fylla i tills på fredag. Det går bra att jobba hemifrån. Jag kommer på att jag kan göra det hos min pojkvän, så kan han hjälpa. Problemet är att han aldrig vill hjälpa till på torsdagar. Då ska han sova en hel natt utan att störas. Jag stör när jag sover. En kvinna på jobbet säger att det hjälper om man sminkar sig, och det är jag, konstaterar hon, inte så bra på. Vi går till min pojkväns lägenhet, jag har nyckeln. När jag är färdigsminkad målar hon mina naglar också. Hon går och jag har ett ärende på gården. Jag går dit och inser snart att jag har låst mig ute. Enda lösningen är att klättra ner i sopcontainern, den har en fönsterlucka som vetter mot trappuppgången. Jag dyker ner i soporna och knackar på luckan. En granne hör och hjälper mig ut. Jag blir mer och mer nervös av att jag inte får stanna hos min pojkvän, det är fortfarande torsdag

Det råder undantagstillstånd och vi måste fly landet. Danskarna ska ut. Barnen, min syster och jag kan inte åka utan mamma. Vi förklarar situationen för henne, hon måste vara tyst och inte göra dem uppmärksamma på oss. Vi kommer till en gräns. Mamma försöker charma vakten. Vi drar tillbaka henne men hon blir obstinat. ’Får man inte ens vara lite trevlig?’ Mamma knackar på bänken där vakten sitter och säger ’knock knock!’. Vi får panik men lyckas ändå ta oss därifrån till Danmark. Väl på plats inser vi att vi inte har någonstans att ta vägen, ingen i vår familj har möjlighet att inhysa oss