Min systers gamla hus är en välkomstplats för flyktingar. Halva huset är från 1800-talet, resten är nybyggt. Min svåger tar hand om de som kommer och jag ska snart ta över. Jag är med på en välkomstsamling. Min svåger visar hur människor kommer till världen. Han visar bilder av en man och en kvinna: – Inte här, säger han. Och så pekar han på kvinnans bröst. Inte här heller, och så pekar han på mannens snopp. Men här!, säger han och pekar på ett guldägg som ligger på golvet.
En vän till mig är där. Jag säger att hon är snäll. Och söt. Och snygg! Hon frågar om jag inte tycker att hon är intressant också. Jag svarar att jag bara säger saker på s. Inte förrän efteråt kommer jag på ordet smart.
Alla har gått iväg och jag är ensam i huset. Vi har många sängar, alla är prydligt bäddade. Jag bestämmer mig för att ta en promenad i landskapet. Går förbi en gigantisk parkering med tusentals bilar. Jag står inte ut med tanken på att det är flyktingarnas, att så många människor har tvingats fly. Men det är så: alla bilar har syriska nummerplåtar.