Kategori: Dröm

Jag har hittat en rullator och är så glad. Varje dag parkerar jag den utanför mitt jobb och eftersom jag sitter några våningar upp och kan se ut, så ser jag att ålderdomshemmet som ligger nere på gården börjar använda den. Jag går ner och frågar personalen om det egentligen är deras rullator – jag avslöjar att jag själv har hittat den. Det är det inte. Då erbjuder jag dem att låna den på dagtid, det vill de gärna. När jag kommer tillbaka upp på kontoret, har all frukt jag köpt skurits upp i små bitar och portionerats ut på 30 små papptallrikar. På frågan varför de har gjort så, svarar en kollega att de trodde att jag ville det.

På en fest träffar jag en kvinna med en apa i famnen. Den ser märklig ut. Kvinnan berättar att hon var på semester i Brasilien för något år sen och en dag, när hon skulle handla, stod en liten apunge i blöja framför henne i kön. Apan skulle köpa chips, och som alla vet, när en apunge köper chips betyder det att apmamman är dräktig igen. ”Jag förstod att hon behövde en ny mamma”, sa kvinnan på festen. Och så hade hon tagit med apan hem. ”Och i morgon ska vi till tandläkaren!”, lade apan till.

Jag börjar jobba som aupair och mitt första uppdrag är att köpa blöjor till bebisen. ”Han har blivit så stor!” säger mamman, men bebisen är inte större än en tändsticksask. När jag kommer tillbaka från affären frågar de efter kvittot. Jag har fått ett eget bankkort så jag trodde inte det var så viktigt. Deras granne, Pierce Brosnan, kommer in och hjälper till att leta. Han är nygift och väldigt lycklig. Hans fd fru är hans bästa vän och bor kvar i deras gemensamma hem. Den nya frun är newageig, tillgjord och ser risig ut. Jag drabbas av kolossal svartsjuka, hade så gärna velat vara med Brosnan. Jag tar ut bilen, vill fly men en svart katt är i vägen. ”Bara kör!” säger en kvinna som krattar löv. ”Antingen flyttar den sig eller så blir den påkörd.”

Jag är gravid och ska föda. På sjukhuset finns också min väninna med sin gravida flickvän. Hon har snabbutbildat sig till sjuksköterska, så hon kan förlösa oss båda. ”Era söner blir bröder,” meddelar hon mig. De har tydligen samma pappa. Jag hade ingen aning om att min bebis ens hade en pappa. Jag vill föda direkt, men det får jag inte. Vi ska föda samtidigt. Nu ska jag vila. Jag lägger plånboken under huvudkudden. Den gravida flickvännen är obehagligt stilla. Utanför hörs trafiken från Nobelvägen. Min väninna frågar varför jag inte har kontanter på mig. Jag förklarar att vi lever i ett kontantlöst samhälle. Jag inser att jag inte är säker längre.

Jag jobbar som influencer och är på en modevisning i New York. De har inte tagit fram några sittplatser åt oss så jag sätter mig på marken, byter plats några gånger. Plötsligt börjar alla hånskratta. De tittar på mig och ropar: Hon har en tote bag! Jag inser att detta är slutet på min karriär.

Pappa har tagit jobb på ett museum där han sitter på en stol och berättar om livet förr. Han behöver spä ut pensionen men hotellrummet han hyr kostar lika mycket som han får i lön. Han ger mig ett paket köttfärs att ha till lunch innan han beger sig iväg. Jag funderar på hur man tillagar det utan tillgång till kök och/eller andra ingredienser. Vi befinner oss i Horsens och här finns inga affärer. De personer jag träffar på uppmanar mig att strunta i färsen och i stället anta utmaningen att besöka 60 museer med olika historiska uppdrag. Om jag gör det kan jag delta i museernas årstävling nästa sommar.

Jag spontanköper en ny bostad, den kostar bara 3 miljoner. Halva huset är totaltrashigt, med smutsiga golv, trasiga väggar och en stark lukt av mögel. I köket finns en digital skärm som tipsar om ett spa som ligger i närheten. Sladden leder till en kakburk som är gömd i kaminen. Det visar sig att jag tagit över ett värdshus och att hyran varje månad är 9000 kronor. De tidigare ägarna kommer förbi och visar ingången till den riktiga bostaden. Där är alla väggar i grönt kakel. Plötsligt känner jag igen mig – det är ju Skivesset på Nobelvägen som jag har tagit över!

Jag hyr ut rum åt en kompis. Hon bjuder mig på en dryck och plötsligt ser jag ett litet barn bakom henne. Jag skriker att hon heter Ellen. Vi går till en affär. Jag köper genomskinliga stövlar av gummi – de går sönder på vägen ut. Jag får ett par nya, denna gången grå. De går sönder när jag håller i dem. Säljaren säger att det är helt normalt. Jag letar efter mina egna skor, men de är puts väck. Tydligen får man skylla sig själv om man handlar där allt är på rea. Jag tittar på min kompis och inser att jag är stenad, att drycken hon gett mig innehöll hasch. Hon rycker på axlarna och tycker att jag ska spänna av.

Vår fransklärare är sträng och jag har inte läst läxan. På lektionen kommer han fram och kräver att få se mina anteckningar. Jag har ritat det han säger så han mildnar. Och så förklarar jag det på franska – men orden för uggla och fågel har jag tappat. Vi ska nu flyga till Boden, från Kalix där vi är nu. Han som styr planet är ny så vi svänger fram och tillbaka. ”Han måste styra rakt upp genom tallarna!” säger min granne till mig. Jag nickar. Och så lägger hon till: ”If they go low, we go high!”

Jag ska resa till Berlin. Jag har ingen karta och ingen biljett, så jag promenerar. Jag frågar folk jag träffar om vägen. Ingen ger mig konkreta svar. När det börjar mörkna, bestämmer jag mig för att lifta. En mager kvinna med ett cheshirekattsleende stannar. Hela hon och bilen är rosa. Hon är inte på väg någonstans, hon är aldrig det. Hon stannar vid ett hotell där vi kan få rum för natten. Det kostar bara 249 kr, den rosa damen betalar. Rummet är exceptionellt smutsigt. Allt sticks, sängkläderna är gjorda i tagel. Jag försöker ändå sova. Mitt i natten förlängs damen. Hon kastar sig fram och tillbaka och förvandlas till ett utdraget tuggummi. Hon snurrar sig flera varv runt mig samtidigt som hon skrattar. Jag vaknar i skräck.