Kategori: Dröm

Jag går i skolan och läser grekiska. På lunchrasten bestämmer jag mig för att göra en god gärning. Jag ser en ung tjej med hund och erbjuder mig att passa den, hon vill väl ha ledigt en stund? Tjejen blir jätteglad. Hon räcker över kopplet, vi byter nummer och hon lovar att ringa om cirka en timme. Tillbaka i klassrummet går vi igenom ett prov. Jag säger att jag inte har övat, inte ens fått uppgiften. Den grekiska gubben som undervisar bara skakar på huvudet och meddelar att mitt betyg bygger på denna uppgift. Hundägaren ringer och säger att hon är på väg. ”Du är väl i sal nr 217?!” Jag bekräftar men inser att hunden är borta. När tjejen öppnar klassrummet, är hunden med henne. Jag andas ut.

En teater kommer till stan och jag ska lära ensemblen att dansa lindy. Först ställer man ett miniatyrinstrument på scen, sen dansar man 1-2-3-hopp, 1-2-3-hopp. Sist en sväng. Min syster kommer och korrigerar – det första hoppet är stumt, sen räknar man. Första gången till 4 andra gången till 7. Jag blir så förvirrad. Några kompisar drar iväg med mig till en Halloween-fest. Jag är rädd och blundar hela kvällen. Ett bra sätt att stå ut med det mesta.

Jag är hos tandläkaren en hel dag eftersom mina tänder trillar ut en efter en. När jag är färdigvårdad och på väg ut stöter jag på en märklig tjej. Hon har med sig rep och yxa och jag förstår direkt att hon är terrorist. Jag hinner inte göra något innan hon har dödshotat hela tandläkarkliniken. Jag söker tröst på en holländsk förskola där min syster jobbar. Barnen sitter ihopklämda på en bänk och det är för att Holland är ett litet land. Vi får reda på att drottning Silvia är död och jag tänker på tandläkaren – Silvia är ju hans mamma. Hur ska jag kunna berätta? En unge kommer fram och säger att fröken har mens, inte menstruation. ”Det stämmer precis,” säger fröken. ”Mens är när blodet rinner trots att kvinnan inte längre är fertil. Menstruation är det som fertila kvinnor har!”

Jag går om en klass och får nya klasskamrater. Vi sitter vid bänkar om fyra. Första uppgiften blir, efter att ha fått tilldelad en personlighet från Bamse, att tänka ut hur den figuren skulle ha ställt i ordning sina grejer. Vår lärare sopar först ner allt vi har på golvet. Vi har sen en kvart på oss att göra det fint igen. Och det är där vi går bet! När man ordnar upp sina saker gör man det aldrig på exakt samma sätt som sist, berättar läraren. Nu börjar lektionen om naturligt kaos.

Jag hyr ett rum i Köpenhamn hos en familj jag känner. Rummet är litet, trångt och luktar illa. På golvet ligger en tjock gräsgrön heltäckningsmatta och möblerna är från alla tider. Jag måste sänka värmen och upptäcker att jag har tio element, alla med olika knappar och airconditioning-funktioner.

På måndagsmorgonar får jag frukost – kokt kyckling. ”Du har kryssat för det”, säger han som levererar.

En kvinna anställer mig som medhjälpare i hennes företag. Jag har svårt att förstå vad jag ska göra. Själv är hon upptagen med att hjälpa sin man med att laga fantastiska måltider samt smuggla in chinchillor. Hon hämtar ägg utomlands som sen kläcks på golvet i vår arbetslokal. Jag blir stressad och tappar 14 tänder. Eftersom alla tandläkare har stängt i juli finns inget att göra.

En kollega som varit sjukskriven i några år bjuder in oss till sig. Hon har flyttat till en vägkant i Småland. Dessutom har hon gift sig och fått fem barn. Hennes man är från England. Hon pratar engelska med honom, han svenska med henne. Båda med stark accent. Hennes mamma och syster bor i närheten. De går förbi med några av barnen. Alla är kopior av min kollega. Hon har ett märkligt utseende. Lite skev med gigantiska ögon. Innan vi går säger hon att hon önskar att hon var lika rik som vi. Vi försöker förklara att vi inte är direkt rika men vi ser att hon inte är nåbar, att hennes medvetande är alldeles för långt in.

Jag har samlat ihop pengar till en födelsedagspresent. En kompis fyller jämnt och hon ska få ett par mörkblå guccistrumpor. Jag har klätt mig fint så att personalen ska ta mig på allvar. För att komma in till boutiquen drar man först upp flera blixtlås. De är tröga och sitter omlott. Till slut kommer man fram till en hiss, som tar en direkt till en telounge, där man ska man ”relaxa” innan shoppingen. Jag är så upptagen av att verka hemtam att jag glömmer betala för mitt te. Jag inser att mitt kuvert med pengar stjälper det intrycket jag vill ge. Jag tappar allt fokus och istället för strumpor köper jag ett påslakan i siden, som jag sen ger till fel person.

Jag har rest till ett asiatiskt land där allt går långsamt. Jag stöter på en gammal klasskamrat. Vi slår följe, hon vet var man kan få mat trots att det är påskafton. Vi går till ett tempel där hon känner dörrvakten. Vi visas in i en stor sal. Det är prov i arkeologi och jag kan inte svara på en enda fråga. Borde jag kunna vad utgrävningsledarna för de mest kända grävningarna hetat och när de var? Min klasskompis viskar att det inte spelar någon roll. Oavsett resultat ger provet tillgång till bord på en restaurang. Jag tänker att hon alltid har rört sig i världen med en sån självklarhet.

Flera gånger under dagen blir mitt huvud alldeles kallt och det går rysningar genom hela kroppen. Därefter förlängs mitt hår snabbt med tio centimeter. Jag ringer vårdcentralen från militärbasen där jag arbetar och de konstaterar att jag fått Rapunzel-sjukan, inget att göra något åt.