Drömmar

Vi är i ett varuhus någonstans i England. Min son vill ha ett par shorts. Alla kläder ligger i gigantiska byrålådor. Vi drar ut och in. Till slut hittar vi en pepitarutig bomullskjol med volanger, den tycker vi kan fungera som shorts till sommaren.

I högtalarna söker de ”hon som är universitetslektor”. Jag är inte det, men har en känsla av att samtalet ändå är till mig. ”Du pratar med Flemming”, säger han som ringer. ”Jag är din fars halvbrors halvbror”. Han ringer mig för att meddela begravningsdatum för halvbrodern. Jag lovar att komma.

En kollegas mamma får jobb hos oss för att rita symboler till dödsannonser. Hon frågar om jag kan teckna en t-shirt med uppkavlade ärmar. Jag svarar att jag inte är bra på det och ifrågasätter val av symbol. Hon svarar att jag inte har med det att göra. Några danska kvinnor kommer förbi och ställer frågor. Eftersom de inte förstår henne så bra, kallar hon dem ”idioter!” Jag berättar för chefen, men får inte gehör. Istället blir jag invigd i projektet om leksaker från förr, med fokus på vad man lekte med under julen. Jag hittar tio dockor och tio leksaksbilar i våra samlingar och går till biblioteket med dem. Det visar sig att vi inte har mer att komma med. Jag skäms över futtigheten. Min chef försöker ge mig coachning om hur jag vänder blicken till något positivt istället. ”Allt är en fråga om inställning”.

Jag har kört tur och retur till Paris och är trött. Jag bestämmer mig för att sova i min pappas torp i skogen. Det är mörkt när jag kommer dit. När jag öppnar dörren blir jag överfallen av fem hundar i olika storlekar. Jag blir äcklad men behåller lugnet. Hundarna visar sig tillhöra ett par som håller på med avel. De har hyrt tomten för att hundarna ska kunna röra sig fritt medan de är dräktiga. Jag påpekar att de är väldigt aggressiva. Ägarna tittar på mig och säger: ”Tycker du att kvinnor är farliga när de är gravida? Nej! Tänkte väl det! Då är det dags för dig att börja behandla våra tikar med respekt också!”

Medan jag har den här diskussionen kommer det gäster, ca 10 st. De har med sig mat: lök och rosévin. En river löken och äter med sked, en äter råa lökringar och en tredje mosar. Sen blir det lekar. Jag vill inte och vet inte hur jag ska komma undan. Kastar lite lök på en av gästerna vars blick fylls med hat.

Min pappa ringer och berättar att hans farfar har hört av sig. Han heter Tord Norberg, och är 100 år. Nu vill han att pappa ska hjälpa honom att distribuera en film han ska göra, och den ska översättas till tyska. Det är första gången vi hör från denna man. Pappas pappa, min farfar, lämnade hemmet när han var tjugo år och efter det hade de ingen kontakt. Jag får min gammelfarfars körkort, och ser att han är född den 6 juni. Jag bestämmer mig för att söka upp honom. Jag åker till Århus och träffar andra släktingar som är nyfikna. Jag får ett telefonnummer till en som nog vet mer, men telefonen jag ska använda har inte nr 6, så det går inte att ringa. Medan vi sitter där, kommer min pappa. Han säger att vi kan kontakta hans fastrar också. Jag tänker att de nog är döda men säger inget. Mysteriet ligger i att det bara skiljer 20 år mellan farfar och farfarsfar – hur kan man då bryta kontakten? Pappa föreslår att vi åker på begravningen för att få reda på mer. Det visar sig att Tord dog strax efter samtalet till pappa. ”Vi kan ju låtsas att vi är fattiga släktingar från förr, då smälter vi in”, säger pappa. ”Ta med uppvärmt bröd med salt på”, lägger någon till. ”Så gjorde man förr!” Vi packar ihop och ger oss iväg till begravningen.

Jag hyr hus med några vänner på landet en vecka. Vi kommer på en onsdag och går direkt till lanthandeln. Vi glömmer några saker där som vi egentligen lånat. När vi kommer hem ringer vi och efterlyser våra saker. Handlaren säger att bortglömda grejer antingen kan hämtas på annan ort, eller så blir de hemkörda till oss mot ett tillägg på 1,32 euro. Hemkörning sker dock bara en gång i veckan. Vi avvaktar.

Vi får besök av en polsk familj som precis flyttat tillbaka till Sverige, där de bott tidigare. De har fyra barn, varav två bebisar. En är nyfödd och heter Marusch. Jag försöker få klarhet i om det är en flicka eller pojke, men tycker de säger olika varje gång.

I köket hörs ett kras. Det är en dam som tappat sitt kristallfat och det har gått i tusen bitar. En av mina vänner börjar genast laga med pincett och klister. Hon är lugn och metodisk med glasbitarna men samtidigt desperat för att få skriva ut sitt cv. Hon vill bevisa att hon länge arbetat som kristallglaslagare hos en guldsmed i Tyskland.

Vi ska snart packa ihop och åka hem när det knackar på dörren. Utanför står handlaren och levererar det vi glömde i hans butik. ”Jag har hemleverans på onsdagar”, säger han. Jag frågar hur han visste var vi bodde. Han svarar att alla vet allt i en liten by. Det måste vi förstå.

På planet till New York träffar jag en kollega och hans familj. Jag bjuder med dem hem till dem vi ska hälsa på. Alla har barn så det passar bra. Ett av barnen har smort in sig med ansiktskräm och youghurt. Jag får en puss och kräks nästan.

Till frukosten bläddrar jag i New York Times och ser mig själv på tre ställen. Jag gör reklam för olika saker, bland annat en fastighetsförmedling.

När vi går ut stöter vi på grannarna. De är också svenskar; hypercoola designers, väldigt kyliga. De har en tvåårig flicka med fyra ben. Hon rör sig som en spindel. Vi försöker att inte stirra och kompenserar med överdrivna leenden. Min vän förklarar efteråt att de är så kyliga för att de är rädda om dottern.

Nästa dag är det dags för min kollega att åka vidare. De ska bo hos en tjej från Malmö. De tror att jag kanske också känner henne, hon är gatukonstnär. I samma ögonblick som jag ska svara tittar hon in genom fönstret. Hon har blått och rosa hår och står på världens längsta styltor. Vi hälsar och hon känner genast igen mig. ”Du är ofta i tidningen!”, säger hon. ”Det är ju du som är sångerskan Lou-Lou!”

Jag är upptagen med feng shui och ”downsizar” min etta där jag bor med man och barn. Bland annat gör jag mig av med flera ugnsplåtar och silverfat till ett dockskåp som jag sparat i flera år. Jag tar en paus och går hem till en kompis. Kompisen berättar att hon inlett ett förhållande med en transsexuell person. Jag frågar om hen var/är en man eller kvinna, men får svaret att det är oväsentligt. Hen spelar i ett rockband och min kompis blev kär direkt. ”Dessutom är det ju inte otrohet när man är ihop med en transsexuell”, förklarar hon. ”Nu är det porr på tv!”, avbryter en annan av hennes kompisar. Alla vuxna och barn springer ut till vardagsrummet. Jag förstummas och säger att vi inte kan se det. Alla tittar oförstående på mig och säger i en enad kör: ”Men det är mjuk-porr!”

Jag har bett en ung praktikant komma in och se till så att tekniken fungerar till kvällens föredrag. Hon har med sig en fjärrkontroll som är 20 mm lång och en skruvmejsel. Efter några minuter visar hon hur nu allt kan skötas via kontrollen. Jag tackar och säger att vi har sån tur att känna henne eftersom ingen av oss andra på jobbet har kunskap om teknik. Då höjer en kollega rösten och berättar att hon faktiskt kan. Jag tittar på henne och säger att om vi ska tro på henne måste hon byta klädstil: ”Man har inte hemvävda kläder om man håller på med teknik!”

Min syster och jag är i Paris. Det är värmebölja och vi hittar en simhall. Jag måste byta om men hon har redan baddräkt på sig, en lavendelblå, och kan hoppa direkt i poolen. Jag får bada i mina underkläder. I omklädningsrummet får jag flera nya vänner. De lånar mig en handduk. Jag får behålla den om jag vill, den tillhör Simhallschefen.

Min syster stressar på oss lite, vi ska träffa hennes kompisar nu. De är alla svenskar och bor i Paris. Vi ska på barrunda. Den ena kommer direkt från bion, hon har sett filmen ”En dag” (men i nyversion, nu heter den ”June and I”). Hon är väldigt berörd. Jag säger att jag också såg den i Paris och grät länge efteråt. Det svenska gänget känner alla barägare och vi går först in i köket och hämtar salladstillbehör. Personalen kommer med mat och drinkar sen. Den enda killen i gänget pratar om alla coola konstgallerier i stan. Jag ser att han har små händer och förstår att jag inte kan lita på honom, hur trevlig han än verkar. Jag äter upp snabbt och skyndar iväg.

Alla grannar är ute och lagar sina dörrhandtag samtidigt. De har gått sönder under natten. Plötsligt får jag bråttom, jag har en date på en restaurang. Jag kommer inte ihåg med vem, men minns vilken tid och var vi ska ses. Jag kommer inspringande och ser mig omkring i lokalen: en ung kvinna sitter för sig själv vid fönstret. Hon tittar upp och ropar mitt namn. Jag sätter mig mittemot henne. Hon heter Amanda och har en present till mig: skisspapper och en reservoarpenna. Hon berättar att hon är min nya granne och inte känner någon i stan. Hon är tråkig. Vi tar en drink och ska sen gå på promenad. Men först måste jag hämta hennes rullstol. Den är ganska svår att köra. Vi stöter på två äldre damer som passar sitt gemensamma barnbarn. De säger att det är väldigt tungt i uppförsbacke med barnvagn. Kan jag hjälpa till? Jag hinner inte svara innan jag både ska putta rullstol och barnvagn. Jag blir helt utmattad, men klarar det till min port. Damerna tackar för hjälpen och går iväg med barnet. Amanda säger att hon klarar sig själv nu, hon har en visselpipa som hon kan skaffa hjälp med. Innan vi skiljs åt frågar hon var jag har presenten. Ville jag inte ha den? Jag bedyrar att jag vill det och springer direkt tillbaka till restaurangen.