Författare: Johanna Jensen

Tillsammans med en kompis åker jag på solsemester. Den första uppgiften är att få tillbaka sitt handbagage. Det ska finnas hos en försäljare på marknaden. Det tar ett par timmar, men när man väl hittar kvinnan och ordet för blått – azul – så är det inga problem.

Det är varmt och jag vill bada. Jag frågar efter vägen till havet. Svaret är att man inte kan bada utomhus. Men det finns en simhall i närheten. Eftersom luften är så smutsig måste alla bad försiggå inomhus. Jag frågar vad man mer kan göra som turist och de svarar uppriktigt: Ingenting. Jag har tre veckor att fylla.

Vår bokklubb bestämmer sig för att förlägga nästa möte utomlands. Vi ska ses kl 7 på morgonen och börja med att jogga tillsammans. Jag tror att vi har rest till Karibien, men det visar sig vara någonstans i Sydamerika. Det ligger bakom Nobelvägen och man flyger dit. Jag har tagit med ett stort bord, som vi kan ha möten vid. Många stannar upp och vill köpa böcker. Tusen gånger får jag förklara att jag inte är försäljare. När läsgruppen är samlad får vi ett vykort: ”Till världens bästa styvpappa” står det. ”Jag ska också hälsa från Bengt Larsson”, säger vykortsbudet. Alla ler och nickar.

På jobbet har jag blivit ledare för ett nytt projekt. Jag ska göra en utställning som ska fylla flera rum.

Ämnet är flummigt och jag vet inte vad det handlar om. En kvinna har skänkt en valp till oss, och den ska i alla fall vara med.

Min chef kommer förbi och presenterar sin svåger. Svågern har ett kuvert med kaffepulver. Han häller ut lite och ber mig smaka. Jag känner och luktar och förklarar att kaffe inte är jätteviktigt för mig. Det struntar svågern i och berättar att den bit land han köpt i Afrika passar jättebra till kaffeplantager. Jag har svårt att avsluta, artigheten håller fast mig. Min chef visar tydligt med sitt minspel att kaffe nu också ska vara med som ämne i utställningen. Jag letar febrilt efter kopplingen kaffe och hund.

Min syster och svåger har sålt allt de äger för att satsa på äpplen. De ska göra puré och sälja. Jag blir inspirerad av tanken på att ”kasta loss” och bli självständig, men tror inte på idén ekonomiskt. Samtidigt vill jag också våga. Jag funderar länge på en lösning, till slut kommer jag på det: Äppelteater – det måste vara vägen fram! Jag pratar med en kompis, han blir också eld och lågor. Scenen, draperiet – allt ska göras av äpplen. Vilka pjäser vi ska spela, bestämmer vi senare. Vi börjar med att bygga.

Min väns föräldrar bor på en nästan obebodd ö. Man åker med flotte dit. Det är samma personal som sköter flotten nu, som för 30 år sen när min vän var liten. Flott-chaufförerna var bittra då och är ännu mer bittra nu. Min vän vill undvika dem så vi anländer till hamnen kl 4 på morgonen, när de säkert inte jobbar. Min väns mamma har rott över på natten med egen båt, nu väntar hon på oss i ett mörkt skjul. Hon berättar att det spökar där. Beviset är att när man häller upp en skål med fruktyoghurt så flyger den till hallen och äts upp av en osynlig ande med det samma. Vi skyndar oss ut och bort till lilla roddbåten.

Jag har beställt en cykel som ska hämtas ut. Jag har fått en tiosiffrig kod och nu är det bara att hitta samma kod på min cykel i en lokal full med paket. När jag hittat rätt, kan jag blippa ut den, utan extra avgift. Cykeln som matchar min kod är mintgrön, men jag har beställt en svart. Det finns ingen personal på plats som kan hjälpa till. För att lösa problemet måste jag gå till Socialen. Jag tar mig dit, får en kölapp och sätter mig ner och väntar. När det är min tur är det dags att stänga. Jag är välkommen en annan dag. Samtidigt håller jag på att ordna en överraskningsfest för en kollega som varit bortrest. Vi ska klättra i berg och bygga murar. Tiden är knapp och jag har lämnat in min bebisflicka i en affär där jag känner personalen. Jag ringer dit för att höra hur det är med henne. Personen som svarar vet inte, någon annan har tagit med henne på nåt möte på stan. Jag ringer dit och möts av en barsk person som informerar mig om att jag inte längre kan hämta ut mitt barn denna dag. Tiden har överskridit åtta timmar och då måste jag vänta ytterligare åtta. Jag förklarar att hon inte kan bestämma det, att jag ska ha mitt barn nu. Hon säger att eftersom hon inte har några egna barn, kan hon bestämma precis vad hon vill. Efter några minuters förhandling går hon med på avhämtning idag, men endast om jag kommer innan kl 17.

Jag möter en ny vän den 14:e i en månad. 14 är hans lyckonummer och han fyller år den 14:e. Han har överlevt en större olycka men jag förstår inte vilken. Hur som helst vill han gärna klättra upp på ett högt torn, och sätta sig på en bro som blickar ut över världen. Efter det ska vi träffa hans mamma. Hon säger konstiga saker och jag viskar i vännens öra att det nog är alzheimers. När jag har sagt det minns jag att jag ska på parmiddag i ett villaområde. Jag är den enda som inte är del av ett par, så alla är kompenserade övertrevliga mot mig. En av männen frågar om jag vill färga hans hår svart. Det vill jag gärna. Medan jag färgar pratar han konstant om hur underbar hans fru är, att de är bästa vänner, att en dag utan henne vore meningslös. Jag hummar mest. Halvvägs genom färgningen vill han att frun ska komma och se om det blir bra. Jag förklarar att det ju inte är bra än, eftersom halva håret är grått, men ingen logik hjälper. Jag går iväg för att hälsa på min mamma. Hon är inte hemma. Jag kan inte klura ut om hon har dött eller bara är iväg och dricker rödvin, alla pratar så otydligt

Min sambo och jag ska besöka vår nya bebis som vi har skaffat med ett lesbiskt par. De vill inte avslöja vilket kön bebisen har, de vill inte att barnet ska särbehandlas. När jag ser bebisen vet jag att det är en flicka och att hon är min. Vi har blandat ägg och spermier i en skål och sen fört in i livmodern. Jag har ett svagt minne av att jag nyligen har fött, men också ett minne av att hon som håller bebisen har varit gravid. Då och då flyger det förbi en tanke om att det fattas en bebis men jag kan inte räkna ut svaret. Jag säger till min sambo att jag vill ha tillbaka min bebis nu och att jag ska ta ärendet till domstol. Jag funderar på varför vi inte pratat igenom hur vi vill ha det innan vi påbörjade detta projekt.

En ung tjej hör av sig och ber om intyg för en modell hon gjorde till en Star wars-utställning när hon var 14 år. Hon ska köpa en ponny och då behövs bevis på att hon har varit aktiv med någon hobby tidigare. Jag känner varken till tjejen eller utställningen och är först sur och kort i tonen, men när vi letat en stund hittar vi modellen i en byrålåda. Jag ställer om och blir översvallande trevlig. I lådan finns också rester av maten som serverades på den invigningen. Den är möglig. Jag ler stort, ger henne modellen och skriver på ett papper: ”Härmed intygas att xx bidrog med en modell till en utställning 2013.” Det räcker till en liten häst.

En vän har problem med sina pengar som utan att han gör något flyttas mellan olika konton. Han måste gå till datastugan för att lista ut vad som händer. Jag promenerar dit lite senare i pyjamas och upptäcker på vägen att jag även har tagit på mig hjälm. Jag går hem igen. Vid min dörr står två tanter från Hälsovårdsmyndigheten. Den ena är transsexuell och pratar bred skånska. ”Vi ska kolla så det inte är nåt Disney på gång här”, säger hon. Jag har aldrig hört ”Disney” som synonym till ”fuffens” och skriver genast ner det. Sen öppnar jag säkerhetsskåpet utanför så att de kan kolla mina örter. Salvia är förbjudet men den har ändå vissnat, så det gör inget.