Jag möter en ny vän den 14:e i en månad. 14 är hans lyckonummer och han fyller år den 14:e. Han har överlevt en större olycka men jag förstår inte vilken. Hur som helst vill han gärna klättra upp på ett högt torn, och sätta sig på en bro som blickar ut över världen. Efter det ska vi träffa hans mamma. Hon säger konstiga saker och jag viskar i vännens öra att det nog är alzheimers. När jag har sagt det minns jag att jag ska på parmiddag i ett villaområde. Jag är den enda som inte är del av ett par, så alla är kompenserade övertrevliga mot mig. En av männen frågar om jag vill färga hans hår svart. Det vill jag gärna. Medan jag färgar pratar han konstant om hur underbar hans fru är, att de är bästa vänner, att en dag utan henne vore meningslös. Jag hummar mest. Halvvägs genom färgningen vill han att frun ska komma och se om det blir bra. Jag förklarar att det ju inte är bra än, eftersom halva håret är grått, men ingen logik hjälper. Jag går iväg för att hälsa på min mamma. Hon är inte hemma. Jag kan inte klura ut om hon har dött eller bara är iväg och dricker rödvin, alla pratar så otydligt