Jag åker tåg. Ett par sitter mittemot. Han virkar och ingen höjer på ögonbrynen för det. Jag tänker att jämställdheten är här nu. Paret börjar prata om kaffe. Jag ger dem min termos, säger att jag inte ens rört den. När tåget närmar sig slutstationen försvinner taket. Jag passar på att hoppa av. Ropar åt de andra passagerarna att kasta ut mitt bagage.
Jag promenerar hem till mina vänner. De ger mig en madrass och säger att alla småsystrar ska sova på nedanvåningen. Jag skriker att jag är trött på att bli bortvisad!
De säger att de har hört att min pojkvän är farlig. Jag svarar att det inte stämmer men att han rör sig mellan olika verklighetsskick, att han transcenderar. ”Inte som en styckmördare då?” frågar de. ”Nej, mer som en demon”, svarar jag. De önskar mig godnatt och jag lägger mig på madrassen.