Jag är ensam i Paris. Jag promenerar den vägen jag känner till – ner till Seine och tillbaka till marais. Tänker att jag kan ta ett glas vin. Jag går åt fel håll och hamnar i ett stormigt vinterlandskap. Jag stöter på en äldre man och frågar om vägen tillbaka till stan. Han säger att frågan är oprecis, stan är inte ett begrepp. Jag går ändå efter honom. Går in i ett litet parfymeri. Får jag lov att sminka dig? frågar mannen som har butiken. ’Non merci monsieur’, svarar jag. ’En annan dag då?’ ’Nej, jag är bara på besök i två dagar’, säger jag på knagglig franska och fortsätter ut på jakt efter stan igen. I en park stöter jag på en kollega som är på semester. Jag följer med henne till hennes hotellrum. Hon och hennes man är missnöjda över att madrassen på hotellrummet är lite för tunn. I rummet bredvid bor en familj som misstänker att deras son är terrorist. Jag vet inte vad jag ska säga.