Jag träffar grannar som är alla väldigt tystlåtna. Vi för ett stelt samtal, bland annat om semester. Jag frågar, hur är det egentligen: ”Är ni introverta?” Vi har ett långt fint prat om det. Det blir en nyvunnen närhet. Då berättar frun att hon blivit irriterad tidigare på dagen. Hon har varit på pannkakshuset med son och dotter. Pannkakshuset var fullt, sa de. ”Men så heter det ju inte!” skriker hon. ”Är håret fullt? Nej, det är tjockt”. Därför hade hon bett alla sina kollegor att dra av hår och sen hade hon skickat det på en hårborste till Pannkakshuset. ”Se – det här är fullt! Fru frö!” Borsten hade varit dyr, 975 kronor. Jag går hem. I trappan ligger min son, det blöder från hans huvud. Jag kommer inte på numret till SOS, ringer till min sons pappa. Han gråter, vi gråter. Jag bär.
Innan dess behövde de ta blodprov på grannen. Det skedde med övervakningskameror. De har nämligen hittat en bok med sidor.