Drömmar

Vi ska flytta. Jag ser inte gränsen för vad som är mitt och börjar städa inne hos grannen där vår mikrovågsugn har stått. Grannen ska också flytta och vi säger ’tänk att våra vägar skiljs åt nu’. Frun kommer in med en skir rosa långklänning som ska bäras när man ’graduate from highschool’. Den är till min dotter. Jag fortsätter städandet och plockar nu in disk – smutsiga glas och äckliga askfat -från en stor fontänpark där folk sitter och solar. Plötsligt inser jag att jag inte behöver städa där, det är offentligt område. Jag går runt och ställer tillbaka allt exakt som det stod och springer sen lättad hem.

Vi har fått en vänförening som vi ska umgås med på jobbet. Det är Hemslöjdsföreningen och de sitter överst på UB i massor av dammiga korridorer. Jag får en ny arbetsplats och tycker att jag hör ljud från golvet. Jag hittar en lucka, öppnar den och tittar ner. Där ser jag ett ungefär likadant kontor som vårt men sakerna rör sig där. Först glider en papperskorg förbi, sen kommer en liten skrivare. Efter ett tag ser jag en människa och snart en till. De ser helt normala ut. De tittar upp och säger att de saknar en viss bok. Kan jag hjälpa dem? De håller upp en helt vanlig bok och förklarar att den inte rör sig. De vill att den ska vara lika levande som allt annat. Jag svarar att jag ska göra vad jag kan, och stänger luckan.

Jag tar bussen till Kristianstad men den tar flera timmar på sig. Vi kör i cirklar in och ut i Malmö innan vi ger oss ut på landsvägarna. Jag träffar en kompis på bussen och hon berättar att hon nätdejtar. Hon har precis träffat en man som heter Jens, är läkare och bor i Malmö. Allt är ok med honom om det inte vore för att han har en son som han inte bor med men som han ändå bestämmer allt över via sin mobil.

Vi åker vidare och snart stiger en vän till min kompis på. Hon är sur och sammanbiten men vacker med en fantastisk frisyr. (Att hon är sur beror på att hon är ensamstående tvåbarnsmamma, viskar min kompis). Det visar sig att även denna kvinna dejtar en kille som heter Jens. Jag drabbas av nästan ohanterbar svartsjuka. Jag vill också träffa någon som heter Jens!

På jobbet har vi flyttat in i ett stort öppet kontorslandskap med glasväggar. En italiensk familj styr och kommer då och då in för att ha möten. De beställer in massor med mat till mötesrummet men ingen plockar någonsin undan. Inte sällan äter de tiramisu. En dålig stämning breder ut sig bland personalen – alla pratar om att ingen jobbar, det tisslas om vem som spelar patiens på sin dator, vem som aldrig kommer i tid etc.

En dag är det bilprovning i aulan, med utplacerade gupp. En konsult är inhyrd, hon har klätt ut sig till Pippi Långstrump för att lätta upp stämningen lite. Vi springer iväg för att dricka öl istället.

Jag åker till Oslo för att hälsa på en vän. Hon bor i en pytteliten etta med man och barn. Dagiset ligger i lägenheten mittemot, så hon kan bara öppna dörren när hon vill vinka till sitt barn. Både min vän och hennes partner har käppar. Jag ger mig ut i Oslo på natten för att köpa en likadan. Endast en grillkiosk är öppen och jag skäms lite när jag frågar efter en käpp. Men jodå, det finns. De kostar en ’grand’, och det är slang för 250 kr på norska. Jag är lite besviken över att de bara har bruna, mina vänner har en gul och en grön, så jag avvaktar lite. Det är ett franskt mode som kommit nu och man vill ju smälta in.

Min dotter är en hamster. Hon är glad, pigg och busig. När vi fick henne stod det ingenstans vad hon hette men vi lyckades få kontakt med uppfödarna till slut: Alma var hennes namn. Vi är på utflykt till ett slott och Alma vill ha fika. När hon inte får som hon vill rullar hon ihop sig i en sandlåda. Jag ger henne en liten peng och hon köper en blå skinnfäll på en loppis vi går förbi. På vägen därifrån träffar vi ett gäng nordamerikanska indianer. De är tjuriga, men när vi ger fällen till en av dem blir de lite trevligare. Vi åker vidare därifrån med häst och vagn.

Jag jobbar på ett fransk-amerikanskt företag som länken mellan kontoret och raketavdelningen. Där jobbar även en man på två meter som stirrar intensivt på mig. Jag ska fira ner honom i en stålbalja, djupt ner i ett schakt. Sen ska baljan skjutas upp och ut i rymden. Det visar sig att jag måste vara amerikansk medborgare för att fortsätta jobba där. Jag åker till ett ställe för nyanlända flyktingar för att ansöka om pass. Många som väntar är lemlästade soldater från Somalia. Någon viskar att de inte gillare amerikaner här. Jag försöker öva in företagets namn på franska men minns bara en del av det – Ceréal. Jag träffar den långe arbetskamraten som igen försöker förklara vad företaget egentligen sysslar med. Han visar mig sina hundar, hur de springer. De ska också bli raketer. Vi befinner oss i New York. Några personer som passerar oss konstaterar att hela staden nu ser ut som om arbetarklassen har tagit över. Min kollega nickar och håller med.

Jag säger upp mig och börjar på journalistskolan på Skurup. Jag får ångest och går efter fem minuter. Någon halvtimme senare är jag tillbaka. Alla lärare är väldigt förstående och pratar om att de tycker om det jag skriver i Sydsvenskan varje vecka. Jag går ut igen och träffar på några vänner. Den ena har börjat på ett gym i ett bostadsområde byggt vid förra sekelskiftet, här bor det mest hundar och de har väldigt tjusiga kläder på sig. De tittar aggressivt på oss. Jag hittar en av lärarna igen och vi blir nu tagna som gisslan av någon som ska stjälpa den polska regeringen. Han tar med oss på en färja, läraren säger att han älskar mig och jag måste låtsas att jag är kär i vår kidnappare. Till slut lyckas jag fly och hamnar i Århus. Min polske son vill byta namn till Sims. Vi hyr ett hus och bestämmer oss för att börja ett nytt liv i Danmark

På galan sitter jag vid samma bord som Pernilla Wahlgren och hennes familj. Vi firar hennes födelsedag som egentligen är på vintern men eftersom hon älskar sommaren firar hon i juni istället. Vi blir goda vänner men efter att jag varit på toaletten hittar jag inte tillbaka till min plats.

När firandet är över hittar jag Pernilla igen. Vi går vi till havet och badar, det ligger snett bakom Vasastan. Hon träffar ett fan som berättar att de delar födelsedag. På tillbakavägen går jag vilse igen men hittar till slut en buss som kör till Östermalmstorg, därifrån är det lätt att hitta hem. Efter en stund råkar busschauffören köra över en tjur som håller till vid en spansk restaurang. Han stoppar bussen, tar fram en stor kniv och styckar tjuren i några delar. Jag sitter bredvid en amerikansk dokumentärfilmare som får uppslag till sin nästa film.

En kollega ber mig göra goodiebags till alla som deltagit i en konferens han precis har hållit i. Den har handlat om slaget vid Poltava, homosexuella och Skavlan. Jag har svårt att se en röd tråd, men om jag läser materialet kommer jag nog förstå. Jag föreslår kylskåpsmagneter med en bild på Skavlan som pojke, han såg ut som en fot då. Eller en nalle, beroende på hur man vänder bilden. Och kanske paraplyer? Kollegan ber mig vänta till nästa dag. Nu är det möte med vår nya lärare, vi ska börja sexan.