Författare: Johanna Jensen

Min vän har sorterat bort flera blommiga klänningar och jag får välja vilken jag vill. Jag letar efter sätt att tacka nej utan att såra, men blir avbruten av någon som skriker att festen är igång. Det visar sig att lägenheten har en lönndörr och bakom den pågår en rockkonsert. Annika Norlin är på plats. Jag är klumpig och fastnar mellan två brädor. När jag kommit loss är det dags för efterrätt: värdinnan serverar nystrukna endiveblad med lakritssmör på.

Jag är ute och går i Stockholm. Vid en spårvagnshållplats träffar jag på prinsessan Victoria. Vi småpratar lite och skojar om att vi båda är på väg till våra farmödrar. På kvällen går jag på middag hemma hos en kompis. Hans fru känner på min panna och konstaterar att jag har hög feber. Hon blir livrädd för smitta och går hemifrån. Min kompis visar tre nyfödda valpar som han har i fickan. Han säger att de kommer att säljas inom fem minuter.

Övriga middagsgäster är på väg att bryta upp. Jag stoppar dem och vill berätta om mitt möte med Victoria. De säger att jag redan gjort det. Jag svarar att jag ju träffade på henne igen. Då ropade Victoria på mig och vi pratade en lång stund. Och så skrattade vi igen åt skämtet om våra farmödrar. Gästernas ögon är stora som tefat. Jag är så nöjd.

Jag säger upp mig från mitt jobb och ångrar mig nästan direkt. Jag blir barnvakt i New York istället, men då ingår att varje fredag bjuda in en grupp med biologer och berätta om ett naturvetenskapligt ämne. Jag är i panik inför första träffen, men en halvtimme innan vi börjar hittar jag en bricka i köket med insektsmotiv. Den kan jag utgå från! Jag serverar kaffe till alla och ett stort missnöje sprider sig. En vill ha sportdryck med crispies och resten vill ha Brämhult-juicer i olika smaker. Jag försöker förklara att jag på min barnvaktslön inte har råd med så dyra juicer, men de slår nävarna i bordet och skriker åt mig att ordna det. Jag öppnar dörren och börjar springa.

Jag har hemkunskap men minns först inte i vilken sal vi ska vara. När jag väl hittar rätt och sätter mig på min plats säger läraren: Idag ska vi utvärdera den här terminen. Han talar långsamt och tydligt. Jag, som är den enda eleven, svarar: Je ne fais pas la vaiselle! (Jag diskar inte). Läraren nickar bekräftande och säger att jag ändå ska skriva vad jag tycker. Jag som inte minns att jag någonsin varit där tidigare skriver med stora bokstäver: FÖR LITE FAKTA. Eftersom jag ska till Berlin efter lektionen och inte har packat än, har jag bråttom. Min resväska är full av gamla delar till en eltandborste som jag måste få ihop innan avgång.

Jag bor i en lägenhet och mitt stengolv börjar bukta ut och spricka. Det blir så ibland när avloppet är fullt, sägs det. Arkeologer måste tillkallas innan det kan lagas. Mina grannar springer omkring i panik. En är hungrig och jag tipsar om spagetti med tomatsås. Jag börjar skriva ner receptet, men råkar spilla kaffe på det och avbryter. En annan granne rusar in, fotar det halvfärdiga receptet och mailar sen ut det till alla med uppmaningen att laga det med det samma. Jag går ner i källaren för att se till arbetet. Där har just en gigantisk uppstoppad katt vaknat till liv. Jag går upp till mig igen och låtsas som om inget av detta händer.

Jag har en dag kvar ensam på Mallorca. Jag har lovat att städa hotellrummet själv, det blir billigare så. Min plan är att röra så lite som möjligt innan morgonen, så jag bara kan gå i väg när jag vaknat. Tyvärr går planen om intet när hotellägaren kommer in och vilar lite, trött efter att ha blivit skjuten i bröstet.

Vi har hyrt en roddtur till en närbelägen ö. I priset ingår våffla. Men först måste jag färga två sjalar blå. Färgen hamnar överallt, roddaren och min kompis väntar tålmodigt. När jag är klar serveras det våfflor med mängder av smör och kokta ägg till. Vi sitter på en bänk bredvid båten. Varken jag eller min kompis kan äta. Roddaren blir sårad och vi tröstar så gott det går. På väg ut på havet inser jag att min outfit – matchande hallonmönstrad kortkjol och knästrumpor- inte kommer vara varm nog. Utflykten skaver och jag måste tillbaka till jobbet inom en halvtimme.

Jag är trött och kommer på att man kan vila i stadens konsthall. Tyvärr är vilorummet upptaget med en installation: ligg med en prostituerad. Jag går bort till handikappstoaletten, men den är också upptagen. Uppgivenheten är total. Jag träffar på en kompis som jobbar där, vi sätter oss ner och tittar i ett glansigt magasin. Det är fullt med tips på trevliga utflykter. Jag skriker: jag vill inte se en enda Chagall-utställning till i mitt liv!

Jag pratar med en indisk man på en restaurang, vi kanske är i Grekland. Mannens son, som just krupit ner i en fotogenlampa, heter Bengt Larsson NN. Jag skrattar till. Mannen blir förnärmad och frågar om inte det är ett bra namn. Jag mumlar något till svar och lyckas samtidigt fråga varför han heter så. Mannen svarar att sonen får en bättre start om han heter något svenskt. Och NN, tillägger han, det kan användas när som helst och hur som helst. Jag frågar vilken skola pojken går i, men det vill mannen inte svara på. Just nu reser de mest runt, pojkens mamma och syster är kvar i Indien. Jag får ont i magen, går därifrån och försöker skaka av mig sorgen.

På väg hem genom en allé kommer en minibebis springande. Strax efteråt ser jag en lös hund, en svart cockerpoo. Jag säger till en kvinna jag möter att hon får ta hand om bebisen, så tar jag hunden. Längre fram på vägen ser jag en vält rullstol och sen benproteser i brons. Bakom dessa ligger en ung tjej. Först tror jag att hon är död, men hon visar sig vara i ganska bra skick. Hon ber mig ringa SOS, benen behöver opereras fast igen. Hunden är hennes ledarhund. Vi lovar att hålla kontakten, hon heter förresten Jojo Ray.