Författare: Johanna Jensen

I ett område som kanske är nybyggt, kanske medeltida, går jag runt och tittar i affärer. Jag fastnar för en lång grå kofta. Jag kan inte läsa vilket material den är i och ber om hjälp. ”Den är 5% batteri”, svarar den manlige affärsinnehavaren. Jag frågar vad det ska användas till och vad resten av tyget innehåller. Affärsinnehavaren upprepar att den ju innehåller batteri och att man måste ha det för att få fickorna att lysa rött. Jag säger att jag ska fundera på saken och går iväg. ”Den kostar bara 299 kr!”, ropar han irriterat efter mig och fortsätter: ”Det ska ju täcka 24 timmars arbete!”

Är på resa i ett okänt afrikanskt land. Här ligger alla på tältsängar och har en kyckling i ugnen medan de sover. Man kan titta på lejon och tigrar runt sjön men det intresserar inte mig. Man kan också köpa kaffe av ’the local coffee guy’, vilket alla turister gör. Det förstår jag inte heller. Jag får ett utbrott och skriker att alla dessa resor är meningslösa, vi har ju Bohuslän, Skåne och Dalarna! Dalarna upprepar jag flera gånger. Jag diskar undan och beslutar mig för att åka hem. När jag stänger fönstret råkar jag mosa en duva så att blodet sprutar.

Min gamle universitetskompis har köpt hus med sin fru och bjuder in mig. Det ligger precis vid rondellen, så det är lätt att hitta. Det visar sig vara en stor gård som är totalt omsluten av motorvägen. Jag blir bjuden på vin, drinkar och champagne. De har varit gifta i många år men har inga barn. Det frågar jag mycket om. Min kompis berättar att han innan 7-års ålder överhuvudtaget inte kunde röra sig. Till slut räddade fotbollen honom men tyvärr återhämtade sig hans spermakvalitet aldrig. Min kompis och hans fru håller varandra hårt i handen och säger att de ändå aldrig tänker sluta försöka.

Jag är på Nobelfesten. Vi i publiken sitter på graderade bänkar och ser på när kungligheter och pristagare äter fem olika sorters bullar. Publiken får varsin liten korg med samma innehåll. Tillställningen – som jag blir inbjuden till varje år – avslutas med pilkastning. Det gäller att komma så nära drottningens pil som möjligt. Innan jag går vill jag gärna ta med bullar till min mamma. Jag pratar med några vakter som säger att det är bara att gå till utgång nr 19. Jag är disträ och går till nr 13. Där åker man ut genom ett rör och blir förpackad i små konservburkar. Omskakad efter färden tar jag mig in på festen igen och letar upp rätt siffra. Jag hittar festens konditorer och vi måste skynda iväg, vi är jagade. Jag sätter mig bak på en snöskoter och snart är vi i norra Norrland. Tjejen jag åker med förvandlas till spegelglas så vi måste skynda oss till en vit marmorkyrka för att göra henne levande igen. Hennes moster jobbar i källaren så vi lånar lite kläder av henne. Hon blir människa och i Karesuando tar vi en buss mot Svalöv, därifrån hittar jag hem. Bussen dyker upp när de förstår att någon väntar på den. Färden är vinglig och bussen är full av knarkare men min vägvisare är trygg och berättar att vi är framme om bara 21 timmar.

Jag villar omkring på en designmarknad med några kompisar. Det är snart stängningsdags och en kvinna kommer fram till mig med tre inslagna presenter: ’Du får dem gratis’, säger hon. Det är sjalar från Indien. Jag vill inte ha dem. Kvinnan blir sur och understryker att jag inte ska betala 16,50 kr.

Nu är jag ensam och kan inte hitta de andra. Någon uppmanar mig att ringa 4Up – det är en röststyrd tjänst på mobilen som hjälper mig att hitta mina vänner. Jag håller i mobilen och säger med hög röst på stockholmska: ’Four – up!’ flera gånger. Inget händer. Personen som hjälper mig himlar med ögonen och säger att jag får prova Dove.com istället. Jag ger upp.

Jag är ca 25 år, går ut på kvällen och vaknar upp hos en vacker man. Han bestämmer sig direkt för att vi är själsfränder och ska gifta oss. Han arbetar i Köpenhamn och swischar dit varje dag i sin Mercedes. Han är väldigt upptagen och måste snart iväg. Idag ska han också beställa en hund som ska heta Absalon. Men först ska vi träffa hans mamma. Hon är blond, sval och artig. Hon har redan arrangerat så att vi kan träffa pappan senare på kvällen. När hon knackar på dörren är en granne också i trappuppgången. Han har en brunbjörn som är väldigt valpig. Mamman säger något neutralt artigt om stora hundar. Jag försöker förklara att det ju är en björn men verkligheten går inte in. När mamman har gått försöker jag prata med mannen som nu tycker att han är min fästman. Jag vill att vi pratar om klass och om att vi måste ses mer innan vi tar stora beslut. Han ger mig en kram och säger att han tyvärr inte har tid med det.

Jag bor ensam i en lägenhet. Tycker att jag hör en del ljud från garderoben. En kväll när jag nästan somnat ser jag någon röra sig. Det är Robert! Vi gick högstadiet ihop. Han har feber och är törstig. Han har rest från Älvdalen och ska studera i Lund. På tåget ner drabbades han av tvångstankar och var tvungen att gömma sig från verkligheten. Jag lyssnar, tröstar och bäddar ner honom i min soffa tillsammans med massa gosedjur.

Jag är kär i en gift man. Vi är skådespelare och ska snart filma sista scenen i Amsterdam. Han har just spelat in en ovanligt intim gayscen och är lite utmattad.

Jag ger mig iväg hemåt men kan inte hitta min cykel, det är så mörkt ute. De ropar på mig och säger att jag kan få tillbaka mitt barn nu. Han heter Manuel och har bott hos en fostermamma medan jag har jobbat. Han är några månader gammal men smal som en sticka. Dessutom är han hårt lindad så han kan inte röra armarna. Jag blir glad över att få tillbaka honom men han förstår inte att jag är hans mamma och försöker hela tiden åla sig i väg. Jag förstår inte heller helt att han är mitt barn och undrar tyst för mig själv vad han egentligen är för något. Det står mellan mask eller människa.

På jobbet ska datasäkerheten ökas. Lösenorden ska dubbleras, det blir mer cookies och apples. Jag blir matt och börjar tyst fråga efter ett spöke. Det känns som jag får svar. När jag kommer hem och ska göra en skinksmörgås verkar det som att någon är närvarande. Jag ropar på barnen. Jag säger ’fula lilla spöke – om du är här, låt skinkan flyga!’ Skinkskivan lyfter långsamt från mackan och fladdrar en stund i luften. Vi blir så glada. Äntligen har vi ett eget spöke!

Jag är hemma hos en kompis i New York som har Madonna på besök. Hon är tjusig i en ljusblå sidenklänning. Min vän har en likadan i grönt. Jag får låna den och ett par högklackade smaragdgröna skor. De ska på klubb, jag ska bara ut på stan. Jag går in på ett museum och fastnar i ett märkligt lekspår. Konstiga ljud gör att man går i cirklar. Personalen får rädda mig ut. Jag går vidare. Ser på kanalerna att jag är på East side. Det ringer jag hem och berättar. Går förbi ett arkeologiskt museum med endast svenska och kinesiska fynd. Utanför står ett svenskt lesbiskt par som bestämmer sig för att bara vara vänner eftersom de har så olika sexuella preferenser.

Jag söker upp min pojkvän som bor i en ateljé. Han är påtänd och att jag är där bekommer honom inte. En massa tonårstjejer har fest och han har tryckt upp kort på sig själv som ung. Han tänker bli modell nu. Jag försöker få honom att förstå att han är en gubbe och att det blir pinsamt om någon agentur kontaktar honom. Han bara ler. Jag går min väg och stöter på mina barns pappa. Han säger att min pojkvän sökt mig på telefonsvararen och kallar mig ’sweet angel’. Det är namnet på min död.