Min chef har bestämt att vi ska stötta den lokala kanotklubben. Hon har gett uppdraget till en kollega att köpa in saker som vi kan skänka till dem. Jag blir ombedd att skriva ett medföljande brev. Min kollega visar mig vad hon har skaffat: 4 blå porslinstallrikar, några dykardräkter, en gigantisk tank med antiseptiskt medel (de slår sig säkert mycket), en kajak och ett antal färdigrätter. Jag frågar om klubben verkligen behöver det här och om de vill ha sponsring. Det vet vi inte. Det enda vi vet är att de brukar delta i OS och att en person från klubben aldrig kom tillbaka förra gången – antagligen fastnade hon i kanoten och drunknade. Chefens förhoppning är att en av oss kan delta i nästa trupp!