Jag hyr hus med några vänner på landet en vecka. Vi kommer på en onsdag och går direkt till lanthandeln. Vi glömmer några saker där som vi egentligen lånat. När vi kommer hem ringer vi och efterlyser våra saker. Handlaren säger att bortglömda grejer antingen kan hämtas på annan ort, eller så blir de hemkörda till oss mot ett tillägg på 1,32 euro. Hemkörning sker dock bara en gång i veckan. Vi avvaktar.
Vi får besök av en polsk familj som precis flyttat tillbaka till Sverige, där de bott tidigare. De har fyra barn, varav två bebisar. En är nyfödd och heter Marusch. Jag försöker få klarhet i om det är en flicka eller pojke, men tycker de säger olika varje gång.
I köket hörs ett kras. Det är en dam som tappat sitt kristallfat och det har gått i tusen bitar. En av mina vänner börjar genast laga med pincett och klister. Hon är lugn och metodisk med glasbitarna men samtidigt desperat för att få skriva ut sitt cv. Hon vill bevisa att hon länge arbetat som kristallglaslagare hos en guldsmed i Tyskland.
Vi ska snart packa ihop och åka hem när det knackar på dörren. Utanför står handlaren och levererar det vi glömde i hans butik. ”Jag har hemleverans på onsdagar”, säger han. Jag frågar hur han visste var vi bodde. Han svarar att alla vet allt i en liten by. Det måste vi förstå.