På planet till New York träffar jag en kollega och hans familj. Jag bjuder med dem hem till dem vi ska hälsa på. Alla har barn så det passar bra. Ett av barnen har smort in sig med ansiktskräm och youghurt. Jag får en puss och kräks nästan.
Till frukosten bläddrar jag i New York Times och ser mig själv på tre ställen. Jag gör reklam för olika saker, bland annat en fastighetsförmedling.
När vi går ut stöter vi på grannarna. De är också svenskar; hypercoola designers, väldigt kyliga. De har en tvåårig flicka med fyra ben. Hon rör sig som en spindel. Vi försöker att inte stirra och kompenserar med överdrivna leenden. Min vän förklarar efteråt att de är så kyliga för att de är rädda om dottern.
Nästa dag är det dags för min kollega att åka vidare. De ska bo hos en tjej från Malmö. De tror att jag kanske också känner henne, hon är gatukonstnär. I samma ögonblick som jag ska svara tittar hon in genom fönstret. Hon har blått och rosa hår och står på världens längsta styltor. Vi hälsar och hon känner genast igen mig. ”Du är ofta i tidningen!”, säger hon. ”Det är ju du som är sångerskan Lou-Lou!”