Jag är på Nobelfesten. Vi i publiken sitter på graderade bänkar och ser på när kungligheter och pristagare äter fem olika sorters bullar. Publiken får varsin liten korg med samma innehåll. Tillställningen – som jag blir inbjuden till varje år – avslutas med pilkastning. Det gäller att komma så nära drottningens pil som möjligt. Innan jag går vill jag gärna ta med bullar till min mamma. Jag pratar med några vakter som säger att det är bara att gå till utgång nr 19. Jag är disträ och går till nr 13. Där åker man ut genom ett rör och blir förpackad i små konservburkar. Omskakad efter färden tar jag mig in på festen igen och letar upp rätt siffra. Jag hittar festens konditorer och vi måste skynda iväg, vi är jagade. Jag sätter mig bak på en snöskoter och snart är vi i norra Norrland. Tjejen jag åker med förvandlas till spegelglas så vi måste skynda oss till en vit marmorkyrka för att göra henne levande igen. Hennes moster jobbar i källaren så vi lånar lite kläder av henne. Hon blir människa och i Karesuando tar vi en buss mot Svalöv, därifrån hittar jag hem. Bussen dyker upp när de förstår att någon väntar på den. Färden är vinglig och bussen är full av knarkare men min vägvisare är trygg och berättar att vi är framme om bara 21 timmar.
Härligt att läsa om dina drömmar!
Jag har gjort försök själv att skriva om mina drömmar, men minnet sviker eller så blir det för långt och för krångligt.
När du skriver är krångligheterna och förvandlingarna föredömligt klara och kortfattade. Fortsätt att drömma!
Tack Jan! Tänk först idag, nästan ett halvår senare, ser jag detta. Tack för att du läser och kul att du tycker om det. Jag fortsätter drömma mig framåt?.