En kompis ringer mitt i natten. Hon har tagit hand om en naken ung man på gågatan. Han letar efter sin vita pyjamas. Min kompis har hittat en några meter bort, men det är inte den han menar. Hon tar med honom hem till mig, jag ringer 112 och det tar evigheter att få kontakt. När polisen väl kommer är jag i källaren och mina barns pappa, som precis kommit förbi, ber polisen åka igen. Han kan ta hand om Albert, som den nakne mannen heter. Det är inget fel på honom. Jag blir rasande, säger att han är farlig. De sover på en madrass. På morgonen tar Albert fram massa olika vassa föremål och viftar med. Jag måste ringa 112 igen och det tar evigheter. Jag åker till en norrländsk stad. De har ett sjukhus som är byggt på speglar och synvillor. När man går in i det sträcker det sig ut över älven och motorvägen. En annan kompis och jag virrar runt. Vi hamnar på en fest där någon har gömt sig med sitt barn i en skrubb. ”Falsk blygsamhet”, konstaterar jag.